40-årskris. Då har jag haft det sedan jag var bäbis.

40 år. Det är jag glad för. Det ska jag fira. På mitt vis.
Jag ska fira att just jag är jag. Jag ska fira mina erfarenheter. Som formar mig. Hela tiden. Jag ska fira att jag klarat av att överleva mina skavanker. Nej, inte celluliterna och rynkorna... De ANDRA skavankerna. De självdestruktiva. Som gör ont på riktigt. Rynkor gör inte så värst ont. Jag har hittat jordens bästa kräm.
Jag ska fira att jag är här idag. Och förhoppningsvis är här på min födelsedag.
Jag ska fira att jag har enorma utmaningar. Roliga, tråkiga, jobbiga och spännande utmaningar. Jag ska fira att jag har blivit snällare. Mot mig själv. Och jag ska fira att jag har passerat 27 Club. För 13 år sedan. Trodde inte det i min ungdom. (Bara att googla om du inte vet vad det är.) Var deppig svartrockare ett tag.
Dessutom ska jag fira att jag tycker om så mycket. Att jag äntligen har förstått det.

Några blir beklämda. För att jag inte har fest. Men jag vill ju inte. Kan knappast ha det för andras skull. Skulle aldrig falla mig in. Förr, garanterat.
Jag kanske vill ha fest. Och fira något annat. En annan gång.
En del vill att jag ska ha fest. Bara för att de ska se hur jag bor. Trams. Då är de ju knappast intresserade av MIG. Det är intresserade av skalet. Sådana människor behöver jag inte. Snokare. Alla känner vi snokare. Men de kan vara bra på att maskera. I början. Dock, det är inte hållbart. Eftersom de slutligen alltid trampar i klaveret. Blir avslöjade. Det är sådana som har ett FÖR stort engagemang i andra. Som kanske borde lägga engagemanget på utsatta barn. Eller något annat solidariskt. På sig själva, kanske.

Hur känns det att bli 40 år? Det känns NU. Kan inte förklara på något annat vis.
Att bli ihågkommen är en sak. Det är alltid roligt. Bli bekräftade på att vi finns. Det behöver vi. Det finns människor som ligger döda i veckor. För att de inte är ihågkomna. Otroligt sorgligt.

Nej. Jag har fått present. Min syster vet vad jag mår bra av. Vad jag blir glad av. På riktigt. Vi ska lyssna på musik. Gå på konsert. Njuta av vackra toner och vackert språk. Som kommer ur en vacker människa. Ja. Jag tycker att många människor är vackra. Det unika hos dem. Kan vara en krokig näsa. Kan vara en begåvning. Kan vara ett leende. En handling. Raka tänder. Sneda tänder. En fin sfär.

Vad som är vackert för mig, kanske inte är vackert för dig.

Byasyndromet. Du ska inte tro att du är någon. Fast det är ju det du ska tro... Jag VET att jag är någon. Annars kan jag lika gärna gå och hänga mig. Varför ska vi göra oss själva betydelselösa? Och göra andra betydelselösa? Det där förstår inte jag. Jag blir ledsen av sådant. Hur vi än vänder och vrider, så gör VARJE människa avtryck. På ett eller annat sätt. På gott och ont. Går inte att komma ifrån det.
Man blir inte så elak av det. Inte självgod. Kanske bara snällare, faktiskt. Nog blir väl människor snällare av insikt? En del människor har alldeles för mycket utsikt. Dra ned persiennen och håll dig innanför väggarna. Så ska du se att det så småningom blir bättre. Och roligare.

Jag ska sätta in pengar på Stadsmissionen. Det kan fler göra. Som hade tänkt köpa present. Alltså till mig. Då skulle jag verkligen bli glad. Stadsmissionen också.

Men först ska jag skriva ett brev till en minister. Eller, jag ska vara spökskrivare. Ingen idé att fråga vad jag ska skriva om. Det svarar jag inte på i alla fall. Det kanske märks i någon stor morgontidning. Eller på tv. Varför skriver jag då det, här? Hm... För att det är dagens höjdpunkt, kanske. Har varit lite sysslolös. Dessutom gillar jag skrift. Att skriva. Det märks kanske inte.
Då bör jag ställa om hjärnan. Så det inte bli bloggspråk. Ingen risk. Ska formulera långa meningar. Jag är faktiskt korrekturläsare. Åt en dyslektiker. Eller tre.

(För övrigt så tackar jag aldrig nej till glamour. Om jag blir bjuden, vill säga.)