Morsan körde tractor pulling.

En människa jag nästan trodde var död, finns kvar. Det gläder mig oerhört mycket. Ni vet ju hur en del människor sätter spår. Nu snackar vi traktordäck.

De som inte sätter djupa spår hos mig, sätter djupa spår hos någon annan. Garanterat. Det finns alltid någon för någon. Och förmodligen sätter vi alla lite nedslita cykeldäcksavtryck hos varandra. Åtminstone.

Givetvis satte min mamma traktordäckspår. Sådana där man tävlar tractor pulling med. Ofrånkomligt. Jag är jätteglad. Och saknar henne varje dag. Men jag sitter inte och gråter. På årsdagar. Som igår. Jag är färdig med det där. Att gråta varje dag över förlusten. Inte färdig med att gråta, dock. 

Det har bytts ut. Pö om pö. Även med hårt arbete. Till glädje. Över att hon ändå fanns i 29 år av mitt liv. Så tänker jag. Nej, så KÄNNER jag. (Jag har lärt mig att magkänslan kommer etta, hjärtat tvåa och hjärnan trea. Tror det var så. Ettan är jag säker på. Den intuitiva förmågan. Den tror jag på. Alltså, på mig själv.)

Ibland gråter jag över mamma. Men inte just på vissa datum. För att jag ska. Jag gör det när jag vill. "Jaha, få se nu... Måste pricka in i kalendern när jag ska gråta. Oj, på torsdag redan! Jaha, då hade hon namnsdag. Nästa gång blir... påskafton. Ok, då skriver jag in det." Jag har varit där också. Blev lite för förutsägbart känsloliv, liksom.

Igår gick vi en väldigt lång promenad runt Södermalm. Inte med den jag trodde var död. Nä, jag och Ita. Hon berättade att mamma också var helt crazy i Söder. Det går tydligen i arv.

"Hörrö bruden! Vill ru tjacka en skiiiva?" frågade en överförfriskad parkbänkssittare. Jag avböjde vänligt men mesigt. "Nähä...Då kanske ru vill tjacka två! Hahaha!!" Då skrattade vi. 

Det var liksom starkt. Alltså i luften. Färgerna var så klara. Det var som att vandra runt i en cirkus. Blodröda och citrongula luftballonger. En himmel lika färgstark som sköljmedel. Mjölkchokladfärgat Münchenbryggeri. En kritvit vovve i neonrosa koppel. En tant med knallila hår och apelsinfärgat läppstift. Sotsvarta och pistagegröna hustak. Människor som tagna ur en karamellpåse. Jag och Ita gick i rask takt. Men runt oss gick det i slow motion. Så vi skulle hinna med alla intryck. 

(Tycker du det där var trevlig läsning? Då ska du kanske stanna här och inte läsa vidare.)

Jag vet barn som mår skit. För de är så lojala. Jag vet mammor som använder sina döttrar. På ett vidrigt sätt. För att få behålla makten. Eftersom de inte har några vänner. För de har förbrukat dem. Brukar gå ganska fort. Men barnen finns kvar. Och blir manipulerade. (Jag har redan skrivit om usla fäder, så nu blir det jämlikt.)

Ja, jag blir störd. Väldigt störd. Nä, jag har inga egna barn. Behöver inte det. 

Kära kids, jag lider med er. Och inte får ni särskilt mycket hjälp heller. Ingen alls, gissar jag. 

Ja, jag vet att det KRYLLAR av fina mammor. Tack och lov. Men det hjälper inte de utsatta barnen.

Det handlar om sånt som sker i det fördolda, bakom fasaden. Den patologiskt narcissistiska föräldern uppfostrar sitt barn till att endast finnas till som en förlängning av henne själv. Det handlar om kroppsspråk. Det handlar om ogillande blickar: ”Den där blicken.” Det handlar om betoning och röstläge. Det är väldigt subtilt, det som sker, och det är mycket kraftfullt. Det är en del av vem barnet är. När din narcissistiska mamma en gång väl dresserat dig kan hon hota med fruktansvärda straff utan att säga ett enda ord. Du vet vad blickarna och tonen betyder. Därför är du alltid rädd, har alltid fel, men kan aldrig exakt sätta fingret på varför.
(snott från Vuxna Barn Till Narcissistiska Föräldrar)