"Ja men spräck skallen då!" Skiter väl jag i. Huvudsaken jag dör med snygg frisyr.

En väska med ner. Alltså till Stockholm. Två med hem. För annars blir det trångt och väskan spricker. Måste få plats med all kärlek och omtanke.
Vi har cyklat i Stockholmsnatten. På Södermalm. Cyklat i lördagstrafiken. Och jag är en dålig förebild. Det är jag så gärna. Jag vill inte förstöra frisyren. Min syster är en bra förebild. Men hon har ju långt hår. Hon cyklar in i lyktstolpar. Och guidar mig ut till Djurgården. Under bilfärden. Fast vi ska till Nacka. Det är liksom åt helt fel håll.
Nå väl, jag är inte förvånad. Och det skulle vara så. För vi höll på att skratta brallorna av oss. Vi behövde verkligen det. Vi har även sjungit på ICA Maxi. När vi väl kom dit.
Vid ett övergångsställe under cykelturen fick jag anfall. Utanför Operan. Skrattanfall. Åt hjälmen, så klart. Itas hjälm. Eller snarare åt Ita. För hon är så vacker. Tjusig och lite lagom glammig. Inte ens
Claudia Schiffer blir tjusig. I ett föremål som nästan svävar ovanför kolan.
En muterad skalbagge som söker landningsplats.
Men jag kan skratta ÅT Ita. Även MED. Det kan hon ÅT mig med. Men skillnaden är att jag blir djupt förolämpad. (Blinkgubbe på den. En liten en.)
Det är som det ska vara. I en syskonrelation. Tycker jag. Take it or keep it.
Vi är otroligt olik varandra. Sanslöst. Två HELT olika syner på livet. Men det skulle ALDRIG falla oss in att platta till varandra. Ignorera. Vara elaka. Förändra. Tävla om vem som har rätt. Nope. Vi har ju bott under samma tak i hundra år. Där är det villkorslös kärlek och respekt. Som faktiskt är önskvärt i ett förhållande med en kärlekspartner. I alla fall för mig. Meet your soulmate. Den finns.
Syskon kan inte överge varandra så lätt. "Varsågod. Här får du en att samsas med resten av ditt liv. Vare sig du vill eller inte. Slit med hälsan. Se till att det fungerar! Du har helst inget val."
Tyvärr finns det människor som uppfattar det som skryt. Att några av oss är stolta över våra vidunderligt goda syskonrelationer. Men det kallar jag för avund. Mixat med sorg. För jag kan inte tänka mig annat. Jag skryter inte. Jag är bara oerhört tacksam och glad. Över att jag aldrig blir övergiven. Av Ita. Hur muppig jag än kan vara. Och HAR varit. Tro mig. Nix.
Därför vågade Ita göra en födelsedagsfest till min ära. Rättare skrivet: födelsedagshelg. Som innehöll fantastiska möten. Jag fick en riktig boost. Människoboost. Livsödensboost. Olikhetsboost. Nytänksboost. Jag blir rörd. Och känner mig värdefull.
Det gick upp ett ljus. När vi cyklade hem på fredagsnatten. På Söders krussidullhöjder.
Jag behöver inte konstla. Och försöka förändra mig. Överdriva det goda intrycket. Inför någon annan. För det hjälper inte. Om jag INTE konstlar är jag snäll. För då får de en ärlig bild av mig och kan avgöra snabbare. Om de gillar mig eller inte. Man ska inte vejsta någons tajm i onödan. Och på det viset går det mycket snabbare att få vänner.
En del människor behövs det inte så många ord med. Man vet ändå. Och det är skönt. Men då måste man sluta konstla först. Om man ska kunna prata utan ord. Det går faktiskt. I alla fall om ni är på samma nivå. Energi. Energi mellan två människor. "Nämen NU har dä slagi slint i skallen på na...!"

Nej då. Här kommer ett exempel. Två, menar jag:
Jag spelade på två stora begravningar. Samma dag. Kommer in i kyrkan. Där sitter ca hundra personer. Knäpptyst. Jag känner att det inte är trevligt. Fast alla är tysta. Dålig stämning. Går in till sakristian. Frågar prästen. "Hua så dystert... Är det något fel här, va'?" Det är två läger. Cowboys mot indianer.

Nästa begravning. Går in i kyrkan. Ca hundra personer. Knäpptyst. Fin atmosfär. Liksom glatt, på något vis. "Oj, vilken skillnad mot för den i förmiddags!" En mycket snäll gammal tant. Som bara hade spridit kärlek runt sig hela livet. Och givetvis fört det i arv. Ett enat Europa.



Och på dessa begravningar fick jag inga muntliga ledtrådar. Bara känsliga.
Det där tror jag stenhårt på. Eller vet jag stenhårt på. Annars borde vi ha fötts själlösa.

(Kom nu för guds skull inte med kommentarer om cykelhjälmar. I alla fall inte med kommentarer som är till nackdel för mig. För det är totalt lönlöst. Jag tillhör dem som gillar att ta eget ansvar över min kropp och mina dumheter.)