En tandkrämstub mot smärtan.

Så har jag skrattat. I flera timmar. Åt fräckisar. De flesta usla. Musikerskämt. Helt kassa. Och gräsligt roliga. Dråpligheter. Musikminnen. Människor.
Vad viktigt det är. Att få vara glad på riktigt. Det bara kommer. Skrattet. Du behöver inte planera. Eller låtsas. Kommer nerifrån magen. Som om nerverna där nere måste på utryckning. Hjärtat känns varmt. Kroppen drar ihop sig. Eller böjs bakåt. Min böjs oftast framåt. Och ett ben dras liksom upp mot magen. Make upen blir totalförstörd. För tårarna rinner. Glamouren är som bortblåst. Det är väldigt skönt. Givetvis blev jag sist kvar. Med fem grabbar. Jag var fyllechaffis. Det är superkul. I alla fall i detta gäng. Sällan någon däckar. Jag har aldrig upplevt det. Alla blir bubbliga och glada.Tappar skrattkontrollen. Då är jag gärna chaffis. I min sviniga punkbil.
Jag har varit omgiven denna afton. Omgiven av leenden. Vackra gladlynta ögon. Jättemånga. Ett och annat allvarligt ämne. Men det tog liksom aldrig över. För vi var alldeles för glada.

Kunde ha varit
Feta Femman Feat. Fat Boy Tom

"Hur får man två altviolinister att spela rent?" Fniss fniss… Nä…? "Man skjuter den ena! Hahahaha!!"
Där var nivån. Jag höll på att skratta sönder magmusklerna. Inte på grund av skämten. Nä. På grund av de runt mig. Ni vet ju att skratt smittar. Precis som ilska.



Den där ilskan jag burit på. Missnöjet. Med livet. Den kommer liksom inte åt mig. Inte längre. Jo, ett djävla hett humör. Men det är en helt annan sak. Då blir jag förbannad på en tillfällig situation. Brinner av för stunden. Det där andra är en annan ilska. Som vuxit fram. Fått fäste. Och det är ju härligt. Just att komma fram till att det är JAG. Bara JAG som kan göra någonting åt den. "AHA! Ilskan är ju i MIN kropp… mähän guuu att jag kom på det!" Ingen annan. Att ha orken att lägga ned jobb. På en känsla som funnits för länge. Och VARFÖR den funnits där för länge. Intressant. Det hela går ut på att vända ut och in. På sig själv. Våga ta emot sig själv. Ganska läbbigt. Men otroligt befriande. Det är så lätt att låta andra lösa ens problem. Nu menar jag inte psykologer. Jag menar att andra får ta skulden. All skuld. För att jag inte orkar kolla inåt. Skylla ifrån sig är också enkelt. På omständigheter. Visst, de bidrar. Men ska de få ta över? Nix. Inte mitt liv. För var dag som går värderar jag mitt liv högre och högre. Jag blir viktigare och viktigare. Därför blir jag ledsen. Jo, det kan jag bli ganska ofta. På människor som vill skada andra. Människor som är upptagna av andras liv. Människor som egentligen borde bli lite självupptagna. Men det bygger inte bo. Alltså i min skalle. De ledsna tankarna kan fara förbi. Som ett tips jag gav en vän med sömnproblem. Att inte lägga ned energi på tankarna. Bara konstatera att de finns. Lägg INTE någon värdering där. Joho då, mindfulness om ni hört om det. Inte så dumt. "Mäh… flummigt…"
Nej. Jag har förstått att jag också har en själ. Som behöver lika mycket omvårdnad som, låt oss säga: tänderna. De bör vi ta hand om. Laga hål. Putsa dem. Skrapa bort skräp. Mår skit om det gör ont.

Nu ska jag samla ihop mig. Måste sova. Klarar inte mer än ca fyra timmar per natt. Just nu. Jag är för pigg. Vet dock inte varför. Kanske för att jag är tillfreds med mig själv. Sömnbrist MÅSTE inte bero på depression. Jag kanske äter för mycket grönsaker.