Funderar ibland. På om det som sker, ska ske. Eller om det är en ursäkt. Kanske känns lättare. Att skylla på att det SKA vara så som det sker.
Att man bara ser på. Betraktar. Utan att vara aktiv. Nej. Vi måste nog jobba lite. För att det ska bli. Några av oss får jobba djävligt mycket. Andra behöver inte jobba särskilt hårt.
"Var sak har sin tid"
Japp. Det tror jag på. Men det är en annan grej.
Jag är oerhört tacksam. Över att ha modet. Modet att hoppa med i ett band. Här snackar vi nu rutinerade grabbar. Tipptoppmusiker. Med fräna t-shirts i original. Sitter som gjutna. Och flanellskjortor. Jeans. Alla upptäckte garanterat sina passioner tidigt. Musikpassionerna. Innan de blev byxmyndiga. Den åldersgränsen var 15 år. Vi måste nog ändra den. Nedåt.
"Äh…jag måste ju utvecklas! Utvecklas musikaliskt! Frigöra mig! Ta bort mina musikaliska rädslor!" Klassiskt skolad pianist som jag är. Då så. Bara att hoppa med. Hänga på. Känner mig faktiskt fri som en fågel. När jag lirar med boysen. De är så ödmjuka. Inför vad de gör. Öppna sinnen. Tar emot det som kommer. Skapar. Släpper in mig. Bluesland. Där jag är keyboardist. Gärna hammondljud. Fethammond. Hammondmackor. Fränt så det förslår.
Men nu är vi inte Bluesland. Bara tillfälligt. Nu är vi Jennys kanske zäta. (Skämta) Nej då. De är individer på mitt album. Bra så.
G:son försvinner in i skaparvärlden. Ibland solar han så länge. Gungar fram och tillbaka. Vi andra bara ler och hänger med. Hans gitarristiska (bra ord!) kreativitet har inga gränser. Så tittar han upp. Vaknar till. Ler. Efter 32 genialiska solotakter. Som kanske skulle ha varit 16. Då ler vi andra väldigt stort. Av ren och skär belåtenhet. Vi njuter. "FAN! Jag skulle ha spelat IN!" tänker jag alltid. Han är inte klok. På ett helt fantastiskt sätt. Växer inte många G:sons på trän. "Du, jag var inte i min allra bästa form ikväll… Ursäkta mig!" har det kommit någon gång. "MEN är du hjärnis…" tänker jag då... "Hur SJUTTON är du då? I bästa formen? Knasboll…" Det där går jag inte på.
Ola. Han är bara ett stort leende. Pillemarisk så in i bängen. Han är till hundra en svärmorsdröm. "Men du, jag tänkte på en grej…" så spelar han det han tänkte på. Kommer med fantastiska förslag. Som jag aldrig skulle komma på. Någonsin. Har ett harmoniöra som är få förunnat. Ola går in i musiken. Ordentligt. Klurar. Lyssnar. Förgyller mina låtar. När han blundar vet jag att det är bra. Tror det. Men han försvinner inte lika länge. Som G:son.
"Nää, där får ni inte vara med, sörrö! Den ska vara bräcklig!" säger jag. "Ja men…" med ett busflin "…vi kan väl få spela EN ton… bara EN ton i alla fall!" Så ler han som en sol. Och brister ut i skratt. "Jaaaaaa, vi måste ju få vara med liiiite när det är så bra! På EN ton??" fyller G:son i och petar upp glasögonen. Så skrattar de igen. Retsamt. De två gitarristerna.
Pärpan är klippan. Stabil som ett cementgolv. Hajjar direkt. Nemas problemas. Han vet DIREKT när de andra är ute på snedsegling. För han lär sig så förbannat fort. Då tittar han på mig. Eftersom jag genast tittar på honom. När gitarrboysen flippar iväg. Så flinar han. Ni förstår, alla är glada här. Det går ypperligt att jobba häcken av sig under glada omständigheter.
Det kröp minsann fram. Att Pärpan har varit på turné. I USA. Jaha ja… Man får liksom pina dem. Nästan. För att få veta deras musikaliska bakgrund. Pina dem med feta skinkskivor på vörtbröd. Så vi har lång paus. Annars får jag inte veta så mycket. "Äh. Det var ju kul att uppleva." Pärpan… Ödmjukheten själv. Klippan i bandet. Mannen med tolerans. Enorm tolerans. Bara står rätt upp och ned. Utan krusiduller. Och lirar satan i gatan.
Fernlund. Hm… hur kan det finnas så många? Så många olika rytmer? I en kropp? "Nja… jag vill ha lite tyngre! Du vet… bom TJACKAD…" så hinner jag inte beskriva klart. För då har han redan satt mitt önskemål. Pang tjong. Där satt den! Ibland punkflippar vi. Jag gapar på. Hoppar runt. Fernlund trummar. Helt hysteriskt. Vocal & drums. Ibland leker jag Merit Hemmingsson. Han hänger på direkt. Denne man jobbar på musikaffär. Sanslöst trevligt att gå dit. "Kom få lu se, kom få lu se!!" Så går vi till ett keyboard. Som Fernlund tycker att jag ska känna till. Han är så musikintresserad. Har enorm koll. Musikkunskapsbank. Det märks. På hans spel. Jo, han SPELAR. Musicerar. Han har hela rytmbiblioteket på plats. De har en alldeles egen kontakt. Pärpan och Fernlund. "Ja men när ni lägger gitarrer så ska vi dricka öl och se på! Haha!" Så flinar de. Givetvis. Eftersom de redan har lagt. Klockstabilt. "DET VAR OLA!" utbrast G:son. Varje gång det blev fel. Jag höll på att fnissa ihjäl mig. I studion.
Jag behöver bara sjunga. Och stå med pekpinnen. Spelar helst inte en ton. Helt ljuvligt.
Prod-Jonte ska få ett alldeles eget inlägg.
Har jag höjt dem till skyarna? Så klart jag har. Har inga som helst problem. Med att klargöra vad jag verkligen tycker. Det är lyllos mig, helt enkelt.
Det som sker, ska nog ske. Om du vågar, vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar