Idag finns det en handfull kvar. Som kallar mig för det.
Det gillar jag. Att några minns. Det jag kallade mig själv.
Och jag lystrar.
Finns väl djupt rotat där. I mitt inre.
De som kallar mig Nenne, träffar jag väldigt sällan.
Inte ens en gång per år.
Lustigt. Men jag reagerar.
"Nenne!"
"JAa!"
Jag gillar't. Blir lite varm i bröstkorgen.
Jag har mina svårigheter.
Som att släppa människor.
Särskilt de jag aldrig mer kan träffa.
Livs levande.
För de är inte här på jorden.
Jag vet inte vart de tog vägen.
Bara att det blev för jädra trökit. Att inte få samtala mer.
Det är saknad. Sorg.
Så kan jag tänka ihjäl mig.
På om och hur vi ska ses igen.
Kom på en hälsingegrogg. När jag sover.
I drömmarnas landskap. Typ.
Visst, jag går ju vidare.
Men i min egna slow motiontakt.
Orkar inte med alla rön. Och råd. Om sorg.
Hur den ska vara.
Jag förkastar inte yttre hjälp. Nej, inte så.
Jag har fått hjälp genom åren. Oh la la.
Feta blomsterkvastar till de tappra som orkade.
Ibland glömmer jag bara bort hur jag själv känner.
Jag överlåter till andra. Att förstå mig helt och hållet.
Så jag behöver bara luta mig tillbaka. Och andra fixar bullen.
Nä. Då är jag lat. Jag som inte ens tar Alvedon.
Jag vill nog känna själv. Det där tunga får leva parallellt.
Med mitt övriga. Som måste flyta på.
För jag lever ju. Ännu. Har en del levande själar att tänka på.
Inklusive mig själv.
Så jag får förhoppningsvis sätta fötterna i golvet om några timmar.
Vara glad över att jag kan vifta på tårna.
Tänka att det är fint att Snubben är i skogen.
Och inte ger mig morgonkaffe.
Det är bra att vovven släpar ut mig.
Jag som är så förkyld. Ingen sångröst har jag heller.
Det gör mig bara gott att hålla käft.
Livet. Det är ju förunderligt och ganska skoj.
Bara att utforska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar