Den är jag inte vän med. Alls.
Fast innerst inne tror jag inte att den gör fysiskt ont.
Den känns nog inte ens. När man väl är där.
Jag är rädd för vägen dit.
Vilket tar för mycket fokus ibland.
Istället för att fokusera på att jag faktiskt lever.
Jag blir såklart påverkad.
Under drygt två års tid har alldeles för många jag hade nära hjärteroten, dött.
Det blir ju sorg. Och tankar. Saknad.
Att aldrig mer få träffa just den personen.
Att aldrig mer få se anletet. Känna doften.
Personligheten. Som jag hade en relation med.
På vårt unika sätt.
Ett speciellt "bjäfs".
Som bara funkar med en person.
En humor sinsemellan. Som aldrig funkar med någon annan.
Så blev man helt plötsligt ensam.
En leende. Som bara jag får.
Tack å ajöken.
Det är tungt.
Fast de finns kvar.
Våra minnen är nog de dyraste skatterna.
Nu är det en sådan helg.
Där mitt förhållande till döden verkligen utmanas.
Jag spelar alltid på allhelgonahelgen. Kyrkomusikaliska uppdrag.
Det är det finaste uppdraget för mig.
Sorglig musik. Sörjande människor.
Namn läses upp. Det tänds ljus.
Någon snyter sig.
Någon gråter så tyst som möjligt.
Ändå en oerhört varm känsla. Trots all sorg.
Kärleksfull, på något vis.
En gemenskap. Alla är vi lika.
Fattig musiker som rik fastighetsmäklare.
Kören vill sjunga så vackert som de aldrig har gjort förr.
Idag sade jag "tack och adjö!"
Ganska högt. Under gudstjänsten.
"Nu måste vi lämna varandra, för ni tar upp för mycket utrymme."
Jag tror ibland att symboliska handlingar kan hjälpa.
I alla fall mig.
Det är bara att gilla läget.
Som låter brutalt, kanske.
Sorgen finns där. Men det får inte ta överhand.
Den får inte ta över mina levnadsdagar.
Jag tänkte öva i sena kvällen. Efter åtta timmars musikbrus i kolan.
Bara att fetglömma.
Jag lyssnar på Snubbens musikbrus från sovrummet.
Ackompanjerad av en terrier slash bulldog.
Hårdrock på den.
Ljuv musik i mina öron.
2 kommentarer:
Och jag lyssnar på dig, alltid på dina "nedslag" här. Alltid, trots jag är värdelös på att kommentera dem. Dina ord är som ljuv musik i mina öron. Kan knappast ta in dem utan att läsa dem om och om igen. Spelar du lika bra som du skriver så måste det vara det bästa som kan höras. Jodå, jag har lyssnat på dig, på det jag kommit åt här. Och ja, kan man sätta likhetstecken mellan musik och ord, så är din musik minst lika bra som dina ord.
Hoppas, hoppas du har tankar om att sätta dina ord på pränt i en annan miljö. Kanske en bok, kanske nåt annat, där vi, som älskar ord, får en möjlighet att följa dig. Där vi får följa dina upplevelser, dina tankar, ditt sätt att sätta ord på dem. För de är unika - orden. Jag har läst många och mycket, men sällan har jag funnit nån som är så mitt i prick som du och dina ord.
Inget lismande alls från min sida, bara ett direkt tyckande från en som älskar ordkonstnärer.
Tack så mycket för de orden, jag tar dem rätt in i magen och hjärtat! Det gör mig glad om jag berör. Orden får flöda, precis som känslorna. Att sätta orden på pränt i en annan miljö har jag klurat på, men jag får plötsligt en spärr. Dock, när jag skriver musik får det flöda. Fast på engelska. Och det blir inte samma sak. Men det är fortfarande jag!
Återigen, tack för din respons :)
Skicka en kommentar