Ensam och tom. Det fattas någe.

Det pratas om ensamhet på radion. I Karlavagnen.

Jag gillar det programmet. Ringer gärna in. Kommer alltid fram.

Flera gånger har jag fått prata om gemenskap. På olika sätt.

Men nu handlar det om just ensamhet. Jag tänker inte ringa in.

Ensamheten, som har så många ansikten.

Då ska jag vara brutalt ärlig. Om ensamheten.

Det gör inget. Mitt liv. Som en dag upphör.

Och det är inte farligt med ärlighet och känslor.

Att berätta sina upplevelser. 

Jag har aldrig förstått försiktigheten med ens uppriktiga känslor.

Känslorna är ju mitt ärliga jag.

Men jag vet att människor blir rädda. Av just uppriktighet.

Jag känner hur många som helst. Flera tusen människor.

Inte bara på facebook. Har bekantskaper utanför skärmen också.

Jag känner kärlek och uppskattning. Vänlighet. Omsorg.

”Du är ju så härlig! Vilken energi du har! Jag blir glad med dig.”

Ja. Det är fint. Jättefint. De finaste komplimangerna jag kan få.

Och ändå känns det så tomt ibland. Ganska ofta.

Nä, jag är inte ute efter sympatier. Efter hjärtan i facebookflödet. 

Absolut inte.

Sådant kan jag nästan bli arg av. För jag vill bli förstådd.

Inte martyrstämplad. Icke. Det hör bara till mitt liv.

En känsla. Som bor inuti. Som jag klurar på.

En känsla jag försöker att reda ut. Orsaken.

Och det finns många orsaker. Säkert.

Det kan bero på omständigheter. Hur jag lever. Nu.

Det kan bero på saknad. Nostalgi. 

En vacker tid som aldrig kommer åter. 

En tid med värme som etsade sig fast. 

Och försvann med människorna som gick vidare. 

Det kan bero på att jag är vilsen.

Då pratar jag om inuti. Inte utanpå. Svårt att förklara.

Inte vilsenheten om vem jag är. Det är jag klar över.

Inte om vilsenheten som ni ser. Som inte är vilsenhet.

För man betraktas som vilsen om man inte vill ha fast jobb.

Eller om man vill ha tre jobb samtidigt.

Eller om man inte har rotat sig fast på en plats.

Sådant gör just mig bara jordad. Eftersom det är jag. 

Jag vet gott att jag blir ovilsen av förändringar. Äntligen.

Nä. En del av oss jordbor är sökare.

Tills vi hittar hem. Och har accepterat tomheten. Om vi förmår.

För det är kanske så det ska vara. Vi ska gilla läget.

Och hitta det där fina att fylla tomheten med. 

Vad nu det fina är. Vi får leta vidare.

”Det är som det ska vara. Du får vila i det.”

Som en man sade till mig förra veckan.

Jag vet inte om jag kan acceptera det.

Det kan jag nog, men ska landa i det. Och tro på det, framför allt.

Ja ja, jag är en konstnärssjäl. Musiker. 

Jobbar med mina känslor. Lever i dem konstant.

Lägger känslor i allt. 

Jag får höra: ”Men sluta var så jävla känslig!”

Då blir jag uppriktigt sårad. 

För man rackar ned totalt på mitt jag. På hela min uppenbarelse.

Jag har haft kontakt med många. Nu. Juletid.

Chattat. Ensamma. Som sitter där med karriärer och familj.

Som har mått kattskit. För de har känt sig ensamma.

Tomma. Känt saknad.

Vad är vi rädda för? Livet, kanske.

Jag tror att vi är så rädda för att såra andra. 

Vi är så rädda, så vi förskjuter oss själva. För det är enklast. 

Konsekvenser är jobbigt. 

Men vi sårar oss själva dagligen. Och går emot våra egna viljor.

Och det skapar en ensamhet. Och tomhet.

Men det är min teori.

En del väljer ensamheten. Helt frivilligt.

En ganska grym ensamhet, är tvåsamheten.

Som man får leva i ensam.