Jag är så jävla oimponerad, för att vara krass.

Det där med konkurrens är för mig ganska svårt.
Jag har aldrig förstått missunsamhet inför andras skicklighet.
Jag har alltid försökt att suga i mig.
Andras, på mig, imponerande egenskaper.
Snott hejvilt. Inspirerats. Och transformerat till mina.
Klurat och vänt på. Intrycken jag har fått.
Förkastat och vridit hundra varv.
Och lagt till en stor del av mig själv.
Allra största delen är jag, så klart.
Mina tankar och idéer. Min råvara. Till 99,9%.
Men den där ynka 0,1:an behövs.
För att få en utomståendes nerv. Som inte är jag.
Men att bli sur för att någon är bättre än jag...
Nä. Och vem är bättre än jag?
Det bestämmer betraktaren.
Jag blir sur på missunnsamma. Avundsjuka.
Jag blir skitsur på människor som försöker projicera
sin egna missunsamhet på mig. Usch.
Stäng in er. Gör om. Eller lägg ned.
Låt det inte förvandlas till bitterhet, bara.
Vi kan alla olika. Gör olika. Har helt individuella förutsättningar.
Eftersom vi är unika. En personlig DNA-sammansättning.
Med olika krafter, styrkor, övertygelser, begåvningar osv.
Du kanske ska göra något annat.
Men förstör för i helvitte inte mitt ”mission”.
Jag är inte ansvarig för fem öre. Det där får man ta ansvar för själv.
Vad det än må handla om.

Hur kommer sig avund?
Det är ju en känsla. För det en människa framåt?
Skapar avund en trigg, för egna framfarter?
Jag vet inte. Jag tycker bara att det är en ganska förödande egenskap.

Läste Persbrandst självbiografi. Behöver inte nämna förnamnet.
Allas vår ”Gunvald”.
Han var utsatt. För avund. Av tjusiga skådisar.
Som de flesta av oss höjer till skyarna. Beundrar.
Ser som underverk.
Och jag får bara en tanke i skallen:
Människor bär en knasig egenskap som tar över omtanken.
Avund. För det smärtar att se andras framgång.
Så kan den framgångne ha problem, begå långsamt självmord.
Men vår egen ”stolthet” går först. Ganska kallt.
En kall handling mot en medmänniska.
Att se sin egen framgång genom andras misslyckanden.

Den absolut fulaste egenskapen jag vet.
Usch, är det enda jag känner och tycker.

Så jag känner stor glädje i hjärtat.
Att jag inte förstår konkurrens.
Jag fick en karriär i Indien. Med min JennyC-grej. Ingen fattar det.
Men det gör jag. Blev skitstort.
Jag genomförde min barndomsdröm.
Att få göra en platta, och få hänga i Abbey Road Studios.
Så då gjorde jag det. Under ett helt år. För tre år sedan.
Helt plötsligt skulle jag vara med den, smöra för den,
och prata med den. För att få framgång.
Blev upphajpad helt utan min vilja.
Alltså i Sverige. Inte någon annanstans.
Jag ville ju bara vara jag. Med min barndomsdröm.
Så då kraschade jag. Lade ned. Min dröm blev något annat.
Inte min.
Och jag fick inte bara vara jag. Skitknäppt för mig.
...och det var knappast någon i den studion som hajpade.
Jag har aldrig mött en sådan ödmjukhet.
Men så klart ska jag dit igen. För att göra mitt. På mitt vis.
Och möta ödmjukheten igen. Den där oimponerade.
Med de människorna. Som jag jobbade med.
Som visade mig full respekt för mitt hantverk.
Jag kan namedroppa hur mycket som helst här.
Vilka jag har ätit lunch med på Abbey R.
Vilka som var nyfikna på mig och min grej.
Med en drös världskändisar. Det har jag gjort i tidigare inlägg.
Men man förändras ju med tiden. I alla fall jag. Tack och lov.

Och jag är inte ett dugg imponerad.
Känner bara stor respekt för allas olika begåvningar.
Vad man nu månde vara begåvad på.
Snacka, musicera, baka, snickra, spå, tycka, matlaga, ploga, fota, svarva.
What ever. Vi kan. På olika sätt.
Och det är väl viktigt att vi förstår att vi tillför.
På våra olika sätt.
Det är väl en del av grejen med livet.