Så. Julen.
Jo då, jag ska skriva om den. Inte ur ett religiöst perspektiv.
Jag tar nästan för givet att alla vet varför vi firar den.
Även om alla inte firar den pga av dess ursprung.
Men det hör till allmänbildningen. Att ha koll. Nog med uppläxning.
Jag är solokvist. En del tycker synd om mig.
Och jag förstår varför. Ingen ska vara ensam i juletiden.
Så är det bara. Den ska helst vara fylld av samkväm.
Alltså i ett hem. Eller i mångas hem. Under en och samma dag.
Jag ska vara ärlig. Visst är det vemodigt.
Med tanke på jularna jag levde i. När mor och far levde.
Traditioner. Starka. Lilla julafton dagen innan Stora julafton.
Mamma bjöd på minijulbord. Ett varsitt paket till mig och syrran.
Pappa drog ut stolarna för oss. Bjöd oss till bords.
Körde alltid samma slagdänga:
”Varsågoda och väl bekomme, mina fröknar!”
Han var ju ensam mot tjejmaffian.
Fick köpa bindor och hämta ut p-piller. Inga problem.
Alla var vi finklädda. Morsan i 10 cm höga klackar. Alltid.
Pappa i slips och finskjorta. De var välklädda året runt, ska tilläggas.
”Jenny, vilken slips ska jag ha?” Det var min uppgift.
Och det var en rolig uppgift. Jag fick fria händer att kombinera helt crazy.
Randig skjorta med prickig tomteslips.
Sedan klädde vi jultallen. I lila och rosa. Inget rött och guld, inte.
Morsan skulle ha tall. Hade bestämt sig för det. Punkt.
Så vi försökte inte ens att argumentera.
Vi pratade mycket kring matbordet. Om förväntningar.
Skrattade mycket. Tjafsade. Pratade om drömmarna vi ”flicker” hade.
”Jenny, det finaste på skinkan är svålen. Den äter man! Guds gåva till folket!”
Så farsan och jag åt allt fett, så mycket vi kunde.
Morsan och syrran bantade jämt, så jag och farsan var glada.
Vi fick all prickig korv, svål, och tjocka fetthinnan som höll ihop syltan.
Och då har jag inte skrivit om våra julaftnar.
Med moster Bettan, morbror Matte, kusse Danne, mormor Mary, Vallis och Lasse.
Det kräver ett eget inlägg.
Det var en jättestor gryta med omsorg, julstress, pakettävling, Guide Michelin-mat, hysteriskt julpynt och musik.
Så det är väl klart jag känner vemod. Och saknad.
Men jag får försöka att minnas det med glädje.
Och att jag faktiskt fick uppleva det. Den varma omsorgen.
Men jag får jobba på det. Att minnas med glädje. Och inte sorgsen saknad.
Och det går bättre och bättre. För det finns glad saknad. Faktiskt.
Idag är det annorlunda. Så klart. Livet förändras.
Jag får skapa egna traditioner.
Ofta blir det jobb. Jag gör det gärna.
Det gör inte mig ett dugg att omges av en drös trötta människor.
Som orkar gå på Midnattskonsert, eller släpar sig upp på Julottor.
Som orkar komma på Julbön. Eller en Annandagskonsert.
Eller fira julafton med ensamma.
Ibland känner man en doft julsnaps. Och får väldigt kärleksfulla julkramar.
Med många tack. Det sätter sig i hjärteroten. Inte julsnapsen. Men kärleken.
Kärleken till de ensamma. Men särskilt kärleken från de ensamma.
Jag blir oerhört berörd.
Glömmer aldrig när jag kom från läktaren en Midnattskonsert.
Skulle ned till pianot framme i koret.
”And here she comes!”
Högt och tydligt i tystnaden. Lite på lurven, mannen som utbrast.
Allmänt asgarv.
Underbart!
Nu ser jag fram emot ett starkare 2018,
som kanske förbereddes under 2017. Med mycket slit.
Jag får ta eget ansvar. Och får hugga i själv.
Ingen annan gör det åt mig.
Årskiftet är en symbol för ”pånyttfödelse”.
Om man så vill. Det är en bra ursäkt, om inget annat.
I alla fall för mig.
Om man vill göra en förändring. Det är lättare, på någe vis.
Ett nytt år, nya ambitioner och visioner.
Men först: god jul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar