Jag svarar på ALLAS funderingar, bekännelser, frågor och tankar. Kan ta någon dag innan svaret kommer. För jag vill klura en liten stund först, och det är många brev att svara på. Brev? Jag är kvar i 90-talet...
Modigt av er. Skriv HUR mycket ni vill. Jag blir väldigt glad om jag kan vara till hjälp. Kämpa på. Vi är många fler än ni tror.
Man ska lära sig att leva med detta. Det är som jag skrev tidigare. Kan inte vräka i mig mat. Kommer nog aldrig att kunna göra det igen. Finns en rädsla för att gå upp i vikt. Inte konstigt. För jag är livrädd för hur jag ska hantera det. Men faktiskt, jag har knep. Dock tog det en jädra tid att lära sig dem.
Ska ärligt förtälja att denna dag har varit piss. Känt mig ful som stryk och svullen. Vad händer? Jag får jobba djävul. Hela dagen. Med allt. Människomöten. Maten. Humöret. Hålla mig upptagen. Intala mig själv att jag duger som jag är. Inte överäta. Inte underäta. Inte överdriva motionen. Satan... De glor INTE på mig. På ICA Maxi. Och alla har vi dåliga dagar. Annars får vi inte de bättre dagarna. Inget att krusidulla till. För de flesta. Sedan finns vi andra. Som faktiskt krusidullar till. Jag kan OMÖJLIGT veta vad andra tänker. Särskilt sådana jag aldrig har pratat med i hela mitt liv.
"Nobody's perfect." Vilket skituttryck. Tycker jag. Vem har satt normen för perfekt? Alltså perfekt människa? Lika töntigt som "Var normal!" Vem är normal? Inte jag, i alla fall. Ingen jag känner heller. För jag vet inte vad det är.
Att jag mådde dåligt berodde på annat. Inte maten. Men det är maten som jag kan KONTROLLERA. Fortfarande. Lätt att ångesten hamnar där. På tallriken.
Jobbar i en kakfatsvärld. "Nu tar du en bulle, flicka! Du läre lägga på några kilo!" Så läggs det fem kakor på fatet. Sträcks fram. "Nej tack, det är bra. Jag har med en grapefrukt." Man ORKAR inte förklara. Behöver inte heller. "Diabetes? LCHF? GI? Nähä?? Vad ÄR det då?" En gång svarade jag: "Det är PRIVAT." Oooops... Gå inte över gränsen, tack. Respektera. Känn in, liksom. Jag tror att alla har den förmågan. Någonstans. Vet bara inte hur den ska användas. "Varför är du så överviktig för?" Ska jag fråga det? Inför andra? Nää... Känns faktiskt lika närgånget.
"Ja men du SKRIVER ju OFFENTLIGT!" Ja visst gör jag det. Men det betyder inte att jag vill stå mitt ibland folk och babbla. Vi kan gå åt sidan. Det känns bättre. Eller gör som de andra. Skicka mail. Eller ring. Eller bestäm en träff på ett fik. Ja, jag kan gå på fik utan att kräkas. Lugnt.
"Man blir aldrig frisk. Kommer alltid att förfölja en." Ja... Har funderat på det där. När man lär sig att leva med det, kan hantera det, då är man väl frisk? Det tycker jag. Man kan behöva känna sig frisk. Eller åtminstone få leka frisk. Är bra för känslan. Psyket.
 |
| Vi kan behöva andra för att klara oss själva. |
6 kommentarer:
Tänker......om tävlingsinstinkt, drivkraft har även ett finger med i spelet när det gäller relationer till mat?
Om jag går till mej själv...
Dåligt med pengar = tävling! Hur kan jag med de pengar jag har, få det att räcka till nästa lön? Kreativiteten flödar förstås.
För många kilo så man känner sej tjock, ful... = tävling! Hur mycket kan jag träna och hur lite kan jag äta på kortast möjliga tid för att nå den där, för mej, "normal"vikten?
Eller pojkvänner = tävling! Hur kan jag få dem att inse att jag inte är värd att älska (på kortast möjliga tid såklart)och om de inte fattar det ändå och vill stanna kvar = tävling! Hur kan jag hitta nåt hos dom som "inte passa mej" så jag kan göra slut för att inte bli sårad i slutändan. För när de upptäcker mitt verkliga jag så vill de ju inte vara tillsammans med mej......
Livet är kanske är en enda lång tävling..... men bara en förlorare = jag.
Just det. Tävling. Det där handlar om USEL självkänsla. Man är inte VÄRD så särskilt mycket. Faktiskt helt värdelös. Särskilt när man förlorar. Om du visste vad jag har tävlat med mig själv... Fast egentligen är "tävla" fel ord. Det bör benämnas "straffa". För det är ju det vi gör. Duger inte. Ska bräcka oss själva. Sätter upp ouppnåeliga mål, oftast. Och är usla på att belöna oss när vi gjort något bra. Så tror jag. Så var det för mig.
Sen kan man ha världens bästa SJÄLVFÖRTROENDE när det gäller jobb, hobby, nära vänner och familj. Man VÅGAR ALLT som ingen annan i ens närhet vågar liksom. Alla förväntar sej att man klarar av och fixar. Och det gör man! Bekräftelse från andra är som honung i en ond hals.
Det syns inte på utsidan att SJÄLVKÄNSLAN sucks! Man är omtyckt glad, rolig, positiv till livet och tycker egentligen att livet är topp förutom när demonerna plötsligt hoppar på en....."vad tror du egentligen? Att du är nåt? Att du ser bra ut? Att du är nåt att ha? Ha ha ha vilket skämt! Kryp in i din håla å skäms!"
Så är det. Det syns inte. Vi är världsmästare i att dölja. Duktigt gjort av oss!
Bra inlägg o kommentarer. Bloggen är skitbra, och kul när det blir en liten debatt.Känner igen mig i anonym också.
Kör hårt och var modig!
Hej! Jag tror att det där med att våga och att vara modig egentligen också har med dålig självkänsla att göra; man har helt enkelt inget att förlora. Vad tror ni om den tanken?
Skicka en kommentar