Femtimmars i London. På bästa nattetid.

Jag har dansat disco till Darin. Länge. Med hörlurar. Kopplade till datorn. Lång sladd. Han är sprillans ny för mig. Kroppen får göra precis hur den vill. Vad som faller den in. Shit, jag är vig. Hamnade i spagat. Blev svettig som en gnu på flykt. Tycker själv att jag är discodansdrottning. Det är huvudsaken. Vad andra tycker, skiter jag i. Det är MIN dans. MIN kropp. Det är inte KLOKT så medryckande... Jag får knasfel. Kan jag få bli KÄNDIS någon gång? Och bli tillfrågad om att vara med i "Let's dance"? Fan, jag skulle ha tackat ja till tv3:s Ockelboprinssoffa... (IRONI-skylt i näven)
Nu får jag lust att göra om min skiva. Helt. Jazzrockpopstuket får bli discodunktjosan. Snääälla Tomas producent...kan vi göra om allt? Du får högre procent...Snääääälla?
Sade det till en kompis. Han bara ruskade på huvudet. "Nu är du så där IMPULSIV igen... Så där tycker du bara NU. Om två timmar har du glömt..." Japp. Fullständigt korrekt.
Impulsiv. Det går att vara braimpulsiv. Och dåligimpulsiv. Har gjort mina misstag genom åren. Så in i bängen. Men jag ångrar mig inte. Förstår ändå. Varför jag gjorde som jag gjorde. Bräcklighet. Rotlöshet. Osäkerhet. Har dock bara lett till bättre självkännedom. Det där med ätstörningen också. Faktiskt. Får vända det rätt.
Kryllar av braimpulsivitet. Alltså, att vara impulsiv handlar om att man icke betänker konsekvenserna. Det är ju SKÖNT ibland... Men men... För att jag ska fixa biffen bör jag tänka lite. Stanna upp en mikrosekund. Så jag inte sårar mig själv. Ibland kommer reflexen. "Nu ska jag kräkas." Då får jag inte bli impulsiv. Då måste jag tänka.
TOK har jag gjort i mängder. Vågade berätta om en Londonresa. 10 år senare. För mamma. Hade hon vetat DÅ vad jag gjorde, hade jag suttit på anstalt. Nu måste jag väl dela det här... OK då. Alla kids jag känner, gamla elever, syskonbarn, kyrktanter, moralmilitärer och chefen; Nu är det dags att sluta läsa!

Jag följde med en urstilig rik oljesnubbe hem. Långt utanför London. Drack en kopp thé och konverserade. Jo, det är SANT. Man behöver inte ligga med alla. Om ni inte visste det. Kan vara riktigt roligt att babbla med en ny färsk människa. Nästan roligare, faktiskt. Tycker jag då. En sann gentleman. Fler sådana, tack! Dags för hemfärd. Han ringde efter en taxi. "I would like a female driver for the lady, please!" Bra kille, det där. Tack och adjö. Hoppar in i taxin. Tjockdimma. Blommig doft. Bob Marley på hög volym. "Heeello sisteeer! Wanna gooo somewhere?" Oj... Killen var HÖG som en Concorde! Äh... väluppfostrad är jag. Spännande var det. "Eeeh, YES please..." Drog iväg. "Weeell, you wanna have soooome?" Nå väl, jag var ju inte spikrak direkt... Hoppsan, helt plötsligt satt en slags cig i mungipan. På mig. Vi började snacka. Om vem jag var. Om vem han var. Klart jag var välkommen till framsätet. Urtrevligt hade vi! Fann varandra, liksom. "Weeell sisteeer, you wanna have a look aroooound? Maybe you never return, you know... You have to see EVERYTHIIIING!" Självklart ville jag det.
Vi bolmade joint efter joint. Stannade någonstans vi Themsen. Pratade religion.
Drog vidare. Fick se ALLA sevärdheter. På bästa nattetid. Fem timmars guidad tur i London. Inklusive ett livsöde. För NADA pesetas.
Marley II hade bara lite tråkigt. Blev så glad när någon var trevlig. Intresserad. Av hans liv. Hans familj. Hans öde. Jag var 17 år. Hade ni berättat för mamma?

Ja, så här gjorde jag. Korkat. Men ingen dog. Var jag min dotter hade jag blivit GALEN. Ofta. Men väldigt stolt också, kan jag säga er som är jantelagstöntar.

Nu har jag glömt det där med discodunksskiva.