Barndomsberättelse: Beväpnad bedjande blodsugare.

Svårt att sova. Egentligen inte. Myser i natten. Japp, det gör jag. Kan inte riktigt hjälpa heller att bra filmer går sent. En massa mord. Rån. Lite köttslamsor hit och dit. Snygga snubbar. Bildsköna brudar.

När jag var liten ville jag bli maffiaboss, vampyr och nunna. Italien och Rumänien. Ja, Transylvanien givetvis.... Där skulle jag bo. Pendla, förmodligen. Älskade språken. Fattade inte ett jota. Lärde mig några ord så småningom, tack vare musiken. Var ganska populärt med nunnefilmer/serier ett tag. På 80-talet. Jag såg alla. Min fjärde cd fick jag av Ita. Har koll på mina skivor. Gregoriansk munksång. Jag nästan DOG av känsloruset...

Jag väntar tålmodigt...

Gudfadern kom till mig tidigt. Sedan var det kört. ÄLSKADE maffiafilmer. Tyckte det var oerhört romantiskt... "Nää du, Jenny! Vi skulle ha bott i Italien, du och jag... Där får man kasta med slevar och höja RÖSTEN utan att det blir v ä r l d s k a t a S T R O F!!" Mamma tyckte så. Jag håller med.
Gud var jag inte så intresserad av, men nunnelivet. Mystiken.
När Bram Stokers Dracula presenterades för mig, försvann jag. I den världen. Var liksom med i berättelsen. Det var MIG han erövrade. Jag hängde gärna på honom. Bet och dödade lite tjoflöjt. När hungern föll på. Hade fungerat fint. Diggar ju svartsoppa. Hade gjort VAD som HELST för att han skulle hämta mig. Rädda mig från vardagsvärlden. Det gjorde han, på sätt och vis.
Coppolas Dracula... Blev förälskad som en klockarkatt. Tur att jag var singel. Annars hade det blivit svartsjukedrama. 1992. Den absolut snyggaste och mest romantiska filmen EVER! Tycker jag fortfarande. DÅ dog jag... 19 år ung. Dagens tv-vampyrer ger jag inte mycket för. Nej, de är inte ett dugg romantiska... Alldeles för många och alldeles för stridslystna. Hm... Jag förstår mammas oro. Vilka ambitioner. Var bara en liten tös. Nå väl, ett tag skulle jag bli lespisk också. Gick inte så bra. Var URLESS på tramsiga män och ohållbara förhållanden. Flirtade med söta tjejen bakom disken. På stammisbaren. Ja, jag var vuxen.  Hon bara skrattade. Full var jag ju. Det var vi lite då och då ganska ofta under den konstnärliga högskoletiden. Håll inte på med sådant. Ni blir bara teatraliskt töntiga. Späd inte på konstnärssjälsrollen. Antingen är du en sådan, eller inte. UTAN bedövningsmedel. "Men du... ingen IDÉ Jenny... Håll dig till män, du!" Så skrattade hon igen. På norska. Ja. Megahetero. Hur gärna jag än skulle vilja något annat. Bara att lägga ned.
Jag vill inte dö nyfiken. Kommer jag garanterat att göra ändå. Vad jag än gör med livet.

Italien och Rumänien... Har rest mycket. Men inte dit. Törs inte. För då kommer jag aldrig mer hem igen.