I går var jag på paradisön. I dag mår jag inte som jag förtjänar.

Oh la la... Tung dag. PANG! Så skiftar det blixtsnabbt. Någon slog mig i skallen. Hundarna, kanske. Eller jag själv, förmodligen. I går pigg. Mot kvällen skrutt. I dag slut. Kroppen har krympt. Den är för liten. Själen får inte plats. Så känns det. Illamående. Tycker jag. Blä och skit. Så, nog med gnäll. Det är skönt att krypa in i offerkoftan ibland. Men det ska vara VÄLDIGT sällan, dock... Jag ropade in en på syföreningsauktion i lördags. Offerlusekofta. Den kommer till sin rätt denna dag. En del människor går runt i sina koftor konstant. Det är inte bra. Häng av dem på en offentlig plats. Där det kryllar av folk. Glöm kvar dem där.
Ok, nu ska jag skriva utan att tänka alls. För jag är trött. Och kan inte tänka. I går var jag på paradisön en sväng. Blev inbjuden till den vackra paradiskyrkan. Gul och rund. Träffade vackra gamla arbetskamrater. En vacker kvinna berättade. Om deras vackra projekt. Japp, det är VACKERT. Handlar om människor. Som knappt finns. Men nu finns de.
Så har det blivit. En del finns inte. Men vi ska göra dem synliga. Betydelsefulla. För det är ju alla, så klart. Många känner nog att de inte betyder så mycket. Jag får samtal och brev. Av ätstöriga. De tror att de inte betyder så mycket. Därför kan de lika gärna straffa sig själva.
Den här tiden på året blir jag påmind. Om hur jag plågade mig själv. Alla jävla skitjular. Att inte jag fick en huvudroll i en Lars Norén-pjäs. Känns så nu. Andra hade säkert jättefint. Mina medfirare. Idyll. Men de var inte ätstöriga. Stress. Yttre stress. Som spädde på den inre stressen. Som jag redan hade gott om. Bra tid att börja tänka på bikiniformen. Korkat. Sjukt, faktiskt. Många vill att jag skriver mer om min sjukdom. Gör väl det då. Passar ju bra nu när jag har offerkoftan på mig. (Ironi-skylt i vänster näve)
Hamnade på Ackis. Inte sjukhuset. Kungliga Musikaliska Akademien. Satan i gatan så sjuk jag var. Prestationsångesten pös ut överallt. Kräktes flera gånger varje dag. Från morgon till kväll. I veckor. Levde på vatten och ett äpple om dagen. I flera veckor. Sneglade avundsjukt på de som gick afrolinjen. Ville gå med dem. Precis som jag gjorde i Trondheim. Jag ville ju gå jazzlinjen. Nå väl, nu blev det inte så. Det där har jag skrivit om tidigare. Och att jag är GLAD att jag har gjort det jag har gjort. Men jag var förbannad DÅ. Alltid. För att få ut den ilskan, plågade jag mig själv. Lättast så. Olycklig. Blev liksom handlingsförlamad när det kom till kritan. Den gräsliga egenskapen dras jag med fortfarande. Ibland. Sällan. Nästan aldrig. Men den finns där.
Äh men fy. Det var jobbigt att skriva. Själen håller på att pysa ut genom öronen. Jag kanske skriver mer i afton. Om det är möjligt, vill säga. Dags för ett uselt program på en kommersiell tv-kanal som visar hur vi INTE ska uppföra oss.

Jag säger som Wilmer X... Om en hund mådde så här...

Frid på hjorden.