Jag är en konservativ jävel. Tacka vet jag rotmos och fläsklägg.

Oh vad jag har saknat mig själv här på Jenny är jag! Har inte haft tid. Det här får inte bli någon stress. Nej, det ska vara avkoppling. Och det har det blivit.

Kvinnliga präster. Nähä. Om det är en "hen", då?

Adventstid. Full rulle. Varje dag. Så är det med musiklivet. Mycket som ska fixas. Arrangemang ska skrivas. Jag vill ju helst göra dem själv. Så klart. Har inte bara med kontroll att göra. Beror på vilka jag jobbar med. Har att göra med min stil. Personlig prägel. Jag. På mina promenader skapar jag klangerna. Hör i huvudet. Kan klinga där ett bra tag. Sedan är det bara att plita ned dem. Är en konservativ typ. Skriver för hand. "Mäh, du är ju uråldrig... Har du hört talas om NOTSKRIVNINGSPROGRAM?? Du som är tatuerad och allt..." Japp, det har jag. Skitopersonligt. Jag ÄLSKAR att läsa handskrivna noter. Kan botanisera hur länge som helst. Ibland är de svåra att tyda. Lite suddiga. Eller knasiga harmonier. Då får jag klura en stund. Alltså, inte mina egna noter... De bör jag förstå. Ibland faktiskt, har jag inte fattat ett dugg. Har haft för bråttom.
Alla har sin stil. Det är vackert. Som handskrivna brev. Vill någon ha en brevkompis, ställer jag upp. Nä... Finns nog ingen. Handstilar är ju så vackra. Säger mycket. Vi raderar, på något vis. Våra personliga drag. Jag får väl vara en konservativ jävel då. Gillar gamla högmässor a la 1307. Gregoriansk musik. Gosskörer. Fläsk med löksås. Antika byråer. Väluppfostrade barn. Handskrivna julkort. Lapptäcken. Fanny & Alexander. Hövlighet... Ja, ibland känns det omodernt. Förstår ni? TRE ord som börja tyna bort; TACK, VARSÅGOD och SNÄLLA. Inte bara bland dagens ungdom. De är fostrade av någon. Av OSS. Hövlighet är respekt för din medmänniska. Tycker jag. Jag blir lite ledsen. Handlar på mataffären. Dyrt blir det. Räcker fram pengar. Eller sätter i kortet. Inte ett tack. Åker hellre några mil till trevliga kassörer/kassörskor. Ja just det, jag är konservativ där också. Författare. Då är det en manlig en. Författarinna. Kvinnlig. Jag vill INTE vara en hen. Identitetslöst. Urk. Varför då? Jag är en HON. Byter jag kön blir jag en HAN. Jag tror inte att jämställdhet har ett DUGG med det att göra. Det har att göra med hur vi behandlar varandra. Inte med en ny könsbenämning. För mig är det där lika korkat som EUs raka gurkor. Vi ska vara HON och ändå få lika lönevillkor som HAN. Jämställda är vi inte. Det vet vi. Slit varje dag. I kyrkans värld kan människor sluta gå till kyrkan. Om prästen är en kvinna. Är prästen Ulla en "hen", kanske de kommer tillbaka. Ja! Vilken bra grej! Not... Sexistiska skämt hör jag dagligen. Jävla trams. Men de upphör inte om jag kallar mig själv för en hen.

Handstilar, ja. Jag har minst fem. Märkligt? Nix. Inte ett dugg. Beror på sinnesstämningen min. Humöret. Vem jag skriver till. Tant Vera får skrivstiliga brev. För det får jag av henne. Ingen av mina stilar lutar åt vänster. By the way, liksom.
Kan inte heller kategorisera mig musikaliskt. Klassiskt skolad pianist som dunkar gospel. Sjungit visor och jazz sedan jag låg i morsans mage. Får tuppjuck av flamenco. Dansnerverna ligger utanpå av Darin och Danny. Galer rock'n'roll tills jag bräcker Bonnie Tyler. Fipplar mig fram på klaveret. Leker Jan Johansson. Märkligt? Nix. Inte ett dugg.

Min ena snökompis.

Det snöar igen. Skaffa hundar om ni hatar snö. Deras glädje över första snön smittar. Lovar.