En skräckhistoria, direkt från verkligheten. Tyvärr.

Ett barn sökte upp mig. Ville bara att någon skulle lyssna. För det gjorde inte mamma och pappa. Skilda. Inte mor-och farföräldrarna heller. Eftersom de tog sina barns parti. En riktig soppa.
"Shit" tänkte jag. "Jag är ju ingen barnpsykolog! Tänk om jag säger fel..." Så klurade jag en stund.  Kom fram till att jag nog inte kunde säga så många fel. Bara lyssna. Och bry mig. För det kan man väl inte göra fel? Och ärlighet. Ge råd. Behöver knappast vara utbildad psykolog för att visa omtanke.
Vi pratade länge. I flera timmar. Barnet hade burit länge på sorg. Bara varit tyst. Man kan nog säga inställsam. Missförstå mig rätt. För att vara föräldrarna till lags. Pratade ALDRIG om mamma. När barnet var hos pappa. Och vice versa. Fick ta emot oerhört mycket skit. Mamman var orkeslös. Låg till 80% av tiden i fosterställning. Gråtandes. Anklagade barnet. För att det inte hjälpte till. Vilket barnet gjorde. Ovanligt mycket, för att vara barn. Skötte ruljansen hemma. Nu ska ni förstå att detta var ett UNGT barn.
Som kände en stor klump i hela kroppen. Svart och tung. Totalt VÄRDELÖS. För barnet kom på en sak. All dynga föräldrarna hade kastat på varandra. Usla egenskaperna.  "Ja men ja' är ju från dom... De' blir liksom MEJ på nåt vis..." Ja. Det blir ju det.

"Kan du plocka fram NÅGOT positivt hos mamma och pappa? Har ni trivsel NÅGON gång?" Försökte få fram något bra. Barnet tänkte en bra stund. "Nej." Inget mer. Förmodligen fanns det fina stunder. Men de fanns inte just då.
Man är en salig röra av gener och socialt arv. Och sin egen. "Du är DU. Din EGEN. Som har en EGEN hjärna och får ta EGNA beslut." Svårt. Jag sade åt barnet att markera. Säga ifrån när det blev skitprat. Men barnet vågade inte. Orkade inte bli straffad. Vilket barnet blev. Straffet var utfrysning. Låter detta sant? Tyvärr är det så. Inte bli sedd på flera dagar. Hur känns det, tror ni? En del av er vet. Ni skulle ha 718 kramar i timmen. Året runt. Tills ni spydde på allt kramande...
Det var svårt att ge råd. Men kom på ett ganska bra och sorgligt. "Allt DUMT dina föräldrar gör mot dig, ska du lära dig att INTE göra mot dina egna barn. Du kan inte göra något åt dem. De har fastnat. Men du kan se dem som skräckexempel. På hur du INTE ska göra."  Ett sådant här råd ger man helst inte. Men ibland är det så illa. Barnet funderade. "Ja, då kommer de' inte å märkas att jag har dom som föräldrar." Barnet och jag började leta andra vuxna. Som fanns runt omkring. Där barnet kunde söka stöd.
Kändes riktigt bedrövligt, må ni tro. Men där hade föräldrarna verkligen kört fast. I hatet. Är fast än idag, faktiskt. Soc hade varit inblandad. Hjälpte inte ett skit. Hur ska soc kunna ha kontroll på vad som sägs innanför väggarna? Ibland har det gått så lång. Föräldrarna SER verkligen inte. Vilken skada de gör.
Barn är så otroligt lojala. Gör vad som helst för att få kärlek. Älskar sina föräldrar. Hur knäppa föräldrarna än är. Hur kan man INTE vilja skapa en sedd och älskad unge? Det förstår inte jag.

Det går inte så bra för det här barnet. Det har gått några år nu. Söker sig till andra rotlösa. Som debuterar med allt som hör till vuxenlivet, ALLDELES för tidigt. Finns liksom inte så mycket kvar att utforska när vuxenlivet börjar. Känner trygghet i gänget. Blir någon. Men någonstans finns en styrka. Och ett hopp. Om en lugnare tillvaro. "Ja' ska i alla fall försöka fixa skolan. Så jag kan flytta fort som faaan. Å egentligen vill jag inte va' me' dom. Men dom bryr sej i alla fall."