Jag har fått nog!

Nä, jag har verkligen fått nog. Av människor som skyller ifrån sig. På att det är ANDRAS fel. När de själva utför handlingarna. Och är usla på kommunikation. Inte lyssnar på råd. Börjar supa igen. "DITT fel för DU lämnade mig!"Hotar med att ta livet av sig. Äter lugnande. Ligger i fosterställning och är hypokondriska. Så FORT någon begär något. Eller vad det nu må vara. Fy så elakt att skuldbelägga andra. Fy skäms.


Tror ni SERIÖST att en relation blir bra? "Jag tar LIIIIVET av mig om du går!!" Tänk till. Eller sök hjälp. Nä, börja med att sätta ned arslet på en stol. Fundera på om DU kan vara delaktig på något vis. Till varför det blev som det blev.
Föräldrar som straffar sina barn. På jävligt märkliga sätt. Som ANVÄNDER sina barn. I skilsmässor. Som sändebud. "Hälsa din pappa att jag ska ha pengar!" Suck... "Hälsa din morsa att hon kan dra åt helvetet!"
Gör det själva! Skicka sms. Dagens teknik gynnar sådana som er. Plattskallar.
"Mamma, jag behöver nya skor..." stackars barn. "Fråga din jävla farsa! Han har råd!"
Spelar ut barnen. Proppar barnen fulla med skit om pappa eller mamma. Det är att INDIREKT göra DIREKTA påhopp. Barn får TYVÄRR inte välja sina föräldrar. Barnen kan inte rå för att mamma har varit otrogen. Eller att hon bara är ute efter pengar. De kan inte rå för att pappa är bitter. Eller skiter i allt. Bär ett hat. Inte engagerar sig. Finns otroligt många orsaker till en skilsmässa. Men barnen har inte valt. De bad inte om att få komma till världen.
Nä, föräldrar får nog se till att ta itu med bitterheten och fulspelet. Jag har sett nog och varit delaktig i tillräckligt mycket skit. Förgörande. För barnen. Även för föräldrarna. Som fortfarande efter väldigt många år smutskastar varandra. Straffar barnen. En del barn skulle förmodligen få det bättre i fosterhem. Hårt? Inte särskilt. För barn behöver omtanke. Kärlek. Fasta händer. Regler. Trygghet. Bli sedda. Få sitta ned på rumpan över en kopp choklad. Och berätta. Samtala. De behöver inte höra de vuxnas hat. Orsakerna till varför.
Köpa barn. Det kan man ju göra. Ge dyra saker. Döva sina samveten. Till slut utnyttjar barnen det. Tacka för det! Det enda sättet att få kärlek på, så... Presterar ihjäl sig för att få uppmärksamhet. Säger si hos pappa, och så hos mamma. Lär sig leva två roller. Får inte visa spontan glädje. Över att de har haft kul hos den ena föräldern. Då blir det ett jäkla liv. Avundsjuka, kallas det. Jag vet skilda föräldrar som tävlar med varandra. Om vem som kan ge dyraste sakerna. Barnen mår SKIT för de vill inte ha sakerna. Säger de nej, blir det straff. Sedan skyller man på barnen. Att de är bortskämda. Ska ha och ska ha.
Barn är färska och kloka. Vi vuxna formar dem. Ibland tyvärr. Ibland till lycka.

"Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer
Lyckan kommer lyckan går, den Gud älskar lyckan får"

Ni som har läst bloggen vet vad jag menar med Gud. Inre styrka. Kärnan. I mig. I alla. Den som lätt kan brista. När man slutar älska sig själv. Och när man tror att ingen annan gör det. Läs då bönen en gång till, när du har förstått vad jag menar med Gud.