SE mig, för bövelen... Annars ser inte jag DIG!

Går på en kurs. "Det goda värdskapet". Hm... tänkte först att jag inte ville. Vad då gott värdskap? Det har jag redan. Är skittrevlig mot folk som kommer. De känner sig välkomna. Jag? Trevlighetskurs, liksom? Nää, vet du vad... Men blev ditkommenderad. Punkt. "Jenny, det är beordrad arbetstid, så är det bara!"
Ja ja ja... bla bla bla... Min chef har överseende. Säkert med mycket. Men får så lov att vara övertydlig. Ibland. Mot mig. Skulle jag också vara om jag var chef. Över mig. Har i hela mitt yrkesliv lyckats vigga bort tråkiga saker. Som pappersjobb. Eller tråkiga telefonsamtal. Bluddriga kurser.
"Ja men jag är ju liksom konstnärssjäl, och måste känna mig FRI i mitt SKAPANDE förstår ni..." En del tar ju det där. Bara trams. Det går utmärkt att ha arbetstider. Även för en konstnär. Så tror jag. Att ha papperströksdisciplin. Eller kreativitetsdisciplin. Visst, andan kan mycket väl falla på mitt i natten. Eller gärna sena kvällar. Då jobbar jag ALLRA bäst. Men nu har jag tränat på struktur. Och det går tipptopp. Det med. Så skönt. Då kan jag göra båda. Och det är roligt med budget. Helt plötsligt.

Ett gott värdskap. Göra det trevligt för andra. Utan att lägga ned en massa jobb.
T ex när jag går till en affär. Kassören orkar inte ge mig en blick. Säger inte hej. Pratar med någon kollega istället. "Jaa, men guuu å ja ba liksom... TÄNK om jag fick sluuuta nån gång... LYLLOS dej som får gå hem nu!" Det där jiddret hörde jag igår. När jag handlade för 736 kronor. Dåligt värdskap av kassören. Spelar ingen roll. Kunde ha handlat för 53 kronor. Han såg mig inte. Blir nästan pinsamt. Då går jag inte dit igen. Punkt. Åker hellre 7 mil norrut. För en liter mjölk. Ni som följer bloggen förstår var jag hamnar.
En del är ju döva, kan man tro. Eller otroligt ignoranta. Jag har testat. Några gånger. "Jaha ja, och igår tänkte jag hänga mig på vinden och farmor dog en plågsam död i psoriasis." I helt vanligt samtalston. "Ja, men tänk... Jag har då fått bältros jag!" Lite kul, faktiskt. Först tyckte jag det var taskigt. Av mig. Men kom fram till att det var lite tvärtom. Det kan man också kalla dåligt värdskap. Förmodligen av båda.

Man kan se på varandra med lite olika ögon.

Drar ned på Nalen med Perssons Pack. Grabbarna paltar på med sitt. En kvinna kommer genast fram till mig. Sträcker fram handen. Hälsar fint. "Åh, varmt välkommen hit och flygeln är alldeles nystämd! Per ringde och sade att de skulle ha en konsertpianist med sig, och vi blev så glada! Står den bra där? Vill du att vi flyttar på den? Säg till om det är något." Det bästa värdskapet jag har mött hittills. I alla fall på spelningar. "Kaffe och dryck står där borta. Säg till om det tar slut, så fixar vi mer. Hoppas du tycker om flygeln!"
Gott värdskap. Då tycker jag att ALLA i hela världen ska gå till Nalen. När som helst. På vad som helst. Varje dag. Om det så är stängt. Och klart som fasiken att jag tycker om flygeln.

Att bli sedd. Jag ser dig. Du ser mig. Det är gott värdskap. Susar förbi syföreningstanterna. Har snorbråttom. Men det är bara att vinka och tjoa. "Tjena ladies! Har lite brådis! Ha en fin skaparstund!" Då är jag en god värd. För jag har sett dem. De är i lokalerna jag arbetar i. Och ska känna sig välkomna. Även om några av dem i princip bor där. De i sin tur får vara goda värdar mot varandra. Eller om det poppar in en främling. Och de där tanterna är kalasgoda. Gå på ett syföreningsmöte, om du vill bli sedd.
Nu fattar ni kanske vad kursen handlar om. Jag fattar det i alla fall.

"Jag kommer snart att åka dit för misshandel... på mina barn!" Oj... "Förbjuder dem att använda surfplattan för ofta, inga mobiler vid matbordet, de får inte titta för mycket på tv... begränsad tid vid datorn..." Ja, så kan det nog kännas idag.