Vill du komma ur din ångest? Ta pianolektioner!

"Det här ska jag ALDRIG ha mer!" 

Alltså panikångestattack. Ja, just det. Och jorden är rektangelformad. Det går liksom inte att bestämma det. Bara så där. Utan att jobba. 

Det är som att öva in en Chopin-ballade. Titta på notbilden. Helheten. Som är sjuhundraarton sidor lång. Känns det som. Bläddra igenom. Överblicka. Leta huvudtemat. I den svarta massan. Den röda tråden. "Hm... det där ser lite klurigt ut... MÅNGA svarta prickar..." Ok. Bara att hugga in! Börja från sida ett. Så de svarta prickarna hamnar rätt. Nå målet. Öva låååångsamt. Var hand för sig, ibland. Gå varsamt fram. Förstå vad som händer. "HELVEEEETEEEE!! Så SVÅRT det ska vara!!" Det kan gå så illa att strängar ryker. "PLOOOOOING!" Tangenterna får sig en omgång. Av Rocky Balboas jämbördige motståndare. Får inte till tekniken. Verktygen trasslar. Får börja om. Igen. För tjugofemte gången. PRECIS när man trodde att det skulle gå strålande. Att ta upp tempot. Ganska för fort. "ÄH! Jag har ingen KÄNSLA!! Var är den?! Jag skiter i det här..." Bara FETGLÖMMA att den ska bli klockren på en månad eller två. Kan ta sex månader. Eller ett år. Kanske så illa att den måste läggas bort. För att återupptas längre fram. Om ganska länge.

När den sedan sitter där. I ryggraden. I hjärnan. Belöningen. Efter blod, svett och tårar. Efter tro, hopp och kärlek. Vilken KRAFT! Det bara rinner. Den bara finns där. Och JAG har gjort jobbet... I flera timmar. Varje dag. I flera månader. Med hjälp av vägledaren. Som har hjälpt till med tekniska lösningar. Öppnat upp sinnet. Gett nya verktyg. Stått stadig bakom min rygg. Då är det lycka.

Precis som med livet. Precis som med en depression. Precis som med en panikångestattack. Känslan när man hittar utvägen. Inte genvägen. 

Min vän psykologen sade något. "Det är så himla synd... när vi VET att det blir bättre. Om de bara håller ut... Men det är ju omöjligt att få dem att känna det. Att det blir bättre. När de redan har valt att avsluta sina liv. Då är det försent. Då får vi det tungt. Det är misslyckande. Frustration. Sorg. För oss." 

Sorgligt. 

Att ta sig ur ångest, är som att skapa något vackert.
Från scratch.

En fin vän är i skiten. Otroligt djupt. Jag beundrar honom. Som för första gången vågar. På riktigt. Stark och stadig. Tryggheten själv. Inte rädd för någonting. Pyttsan... Han är LIVRÄDD. Främst för sig själv. Han har aldrig gråtit. Han har levt länge. Mycket längre än jag. Nu gråter han. Som ett litet barn. Fy bubblan så bra. Han ska bara välja trappa nu. Den till källaren, eller den till vinden. Jag tror han tar den till vinden. Han borde lära sig spela piano. I och för sig, det har han gjort. Har bara inte rätta tekniken. Än. Vi kan börja med Carl-Bertil Agnestigs "Vi spelar piano". Den röda boken.

Nu tycker jag att ni kan Spotifajja fram Chopins ballader. För det är fantastisk musik. Kluddigt och kliniskt. I samma paket. Ungefär som en ångesthjärna. 

Nu ska jag faktiskt öva på dem. Det var ungefär tio år sedan sist. De sitter där i ryggraden någonstans. Wish me luck. Eller jag kanske sjunger en blues, förresten... Äh, jag kan göra båda! Lyllos mig!