Hyllning till gummorna.

År 1912 föddes en liten flicka i Torsåker. Den 21 september. En liten håla i Gästrikland. Hon döptes till Mary Ingeborg. Tuffa tider var det. Hon fick fem småbröder. Eller sex. En bror dog. Någon gång på 20-talet skilde sig föräldrarna. Det gjorde man helst inte. Det gjorde man inte, helt enkelt... Man skulle bita ihop. Var beroende av mannen i familjen. Inte den här kvinnan. Erika. För hon tänkte på sina barn. Deras välbefinnande. Hon bodde hellre på fattighem i Valbo. Med sin barnbukett. Än att bli slagen. Fattighemmet är numer Aalborgen. Där man kan leka Fångarna på fortet. Tänker alltid på dem när jag passerar. Erika fick kämpa hårt. Kan ni säkert tänka er.
Min mormor Mary. Flickan som gick de 6 kilometrarna till skolan. Enkel resa. Varje dag. I ALLA väder. Det ni, dagens ungdom...
Hon var först på plats. I flera år. Eldade i kaminen så det skulle vara varmt och gott. Så de andra barnen och vuxna slapp frysa. Hon skötte om sina bröder. Hjälpte mamma med allehanda sysslor. Tog ett stort ansvar. Bet garanterat ihop miljontals med gånger. Fast hon säkert bara ville vila. Och bara vara barn.
Mormor var tuff. Ganska bitter. Det blir man nog. Men hon hade enorm humor. "Mormor, spänn musklerna!" Då skrattade hon och spände armarna. Gamla tanten. Grova biceps, ska jag tala om! Böjde sig hur som helst. Stark i kroppen. Böjde sig mot golvet med raka ben. På gamla da´r. Jobbade i hela sitt liv. I bageriet. "Jaa... kan lika gärna bygga en lägenhet här i bageriet!" sade morbror.
"Men Mary för i helvitte, nu får du lägga av att köra bil!" 88 år gammal. Då hade min pappa fått nog. Hon körde av Taxi-Anders backspegel. Såg även till att tågtrafiken stod stilla i 6 timmar. Finns även en kurva som är döpt efter henne.
Och mycket mer...
Jag ljög som en häst. Nu har det gått så många år, så polisen kan inte ta mig. Sommarjobbade i morbrors bageri i Ockelbo. Både mormor och jag bodde i Lingbo. Men att utstå den stressen att sitta i passagerarsätet varje dag... I flera veckor... Åka på trean i 90 km/h i 2 mil. Skämdes som en gris! Dessutom ville jag inte få magkatarr. "Mormor vet du! Jag måste träna jag, förstår du. Har ju körkortstillstånd. Behöver köra så MYCKET som möjligt!" Mhm... att jag hade...
Men HELLRE att jag åkte fast. Än att hamna på bårhuset.
"Usch, jag spritar inte jag. Usch!!" Fast det gjorde hon. Utan att veta om det. För hon skaffade två kompisar på er resa till Italien. Ett danskt par. Två killar. Som hon hälsade på senare. "Ja men i Danmark dricker man medicin varje morgon! Så man ska slippa bli sjuk." Men mormor... I en hel vecka hade hon förmodligen gått runt och varit packad. Utan att veta om det.
Min mormor hade så otroligt vackra ögon. Bruna, omringade av blått.

Mamma

När mamma dog, blev mormor gammal. På riktigt. Det blev fel. Mormor var då 90 år. Hennes dotter blev 66 år. Först var jag arg på mormor. "Tänk om man fick dö, som Kärstin..." Hon menade inget illa. Hon bara sörjde. Och menade att hon skulle dö först. Sedan tynade hon bort. Långsamt. Det där kunde hon aldrig acceptera. Nu så här tio år senare förstår jag. Varför jag hade så jobbigt att träffa mormor efter min mammas bortgång. Jag klarade inte av sorgen. Mormors sorg. Plus min egen. De två tillsammans blev alldeles för mycket. 

De två kvinnorna var oerhört starka. Gick sina vägar. Hade starka åsikter och stod för dem. Som man bör göra. Tog ingen skit. Ställde sig utanför ramarna. De två kvinnorna TILLSAMMANS var kanske inte jordens hit. Och någonstans var de så beroende av varandra. Jag är så glad att jag fick ha dem som mormor och mamma. Hoppas generna går i arv. Jävlar anamma-generna. De gör nog det. Dock hoppas jag att jag inser mina begränsningar. Alltså bilkörningen.

Min morfar hade jordens coolaste namn. Vernon Florus. Bagarmästare och brottningsmästare. "Om så själva FAAN står på bron, ska jag träffa Mary!" Så halkade han på bron och bröt benet.

Det är så lätt att glömma. Att de andra faktiskt hade ett liv. Som formade dem. Innan du och jag föddes.