Smöris, Annika Pannika Päronmos & tre små knattarna. Deras släkt. Vilken värme. Omtanke. Kärlek. Naturlighet. Eller är de övernaturliga? Förmodligen. Surrade, käkade, skrattade och musicerade. Kände mig bara lycklig. Hela tiden. De är så fina. Men det förstår ni att jag tycker. Kan inte skriva NOG med superlativer om den familjen. Jag är kär i dem. Helt enkelt.
Blev väldigt berörd i dag. På äldreboendet. Friske herren sitter med sin sjuka hustru. Han smeker henne på ryggen. Håller hennes hand. Hennes haka rör sig hela tiden. Rinner ur munnen. Han torkar varsamt med en servett. När vi sjunger fastnar hans blick. Försvinner. Kanske i det förflutna.
Farbrorn med sorgsen blick. Som har så vackra ögon. Han som aldrig släpper taget. Det rann tårar ur hans ögon. Ingen anhörig vid hans sida. Jag får en fet KLUMP i magen. De är många. Och väldigt fina.
Midnattsgudstjänst. "Ska jag komma jag med? Och sjunga?" Smöris. "Självklart!" Kören. I afton blev det en sångensemble. I jättefina kläder. Valda med omsorg. Glittriga smycken och sjalar. Vackra kvinnor. Inuti och utanpå. De hade förmodligen samma känsla som jag hade i går. När jag får jul på hemmaplan. Underbart! "Nu ska vi bara MYSA!" De enda instruktioner de behövde. Jag njöt.
Så, nu får jag lov att klappa ihop. Har gått på överväxeln. Önskar alla en fin juldag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar