Konsertens ljuva baksida.

Det var det. "Mäh... jag vill inte gå hem!" Nä, inte jag heller... 

Kärlek.

Julkonsert. Smäckfullt. Första stora med min nya kör. Shit så de har slitit... Lite gnäll. Mycket skratt. Struktursamtal. Musikalisk frihet. Notnörderi. Mina körer ska använda sina öron. Ofta får de lära sig sången först. Får noterna sedan. Under protest, givetvis. I början, i alla fall. Det första tio övningarna. Sedan vet de att det inte är någon idé. Dessutom märker de själva. Utvecklingen. Hur SNABBT de lär sig nya sånger. Tippar att nya kören har lärt sig mellan 18-23 nya sånger. På ca 18 övningar. Jantelagen? Den kan dra åt fanders! Ni trogna läsare vet vad jag anser om den... Man ska ha TRO på sig själv. Punkt. Skulle jag inte ha det? Då måste jag byta jobb. Vi är skitduktiga! Så det så.

I afton fick de ha pärmar. Givetvis. För det har gått snabbt. Inövningen. Huvudsaken de tittar på mig. Pärmarna hölls lite hafsigt. Det tycker jag är underbart. Det var en sådan konsert. De satt framme lite huller om buller. På kortrappen. Som vackert julpynt. I blått, svart, vitt, grått och beige. Oh la la så estetiskt... Viktigt det där. De fick mumsa loss. Min kör är så väluppfostrad annars. Sätter sig INTE förrän alla är på plats. Går i supersnygga led. Öppnar pärmarna samtidigt. Babblar gör de. Inte så lite heller. Alltså INNAN vi sjunger. Och EFTER. Helt ok. Det är en social verksamhet. 

Bandet bestod av proffsmusiker. Ljuvligt! Bara att snurra runt med fingret i luften. "Aha, hon vill ha en repeterad svans..." Spontanitet. Vad som händer i stunden. Headbangar. "Ok, hon vill ha lite funky!" Knäpper fingrarna på tvåan och fyran. "Jasså, jazz denna gång..." Åh fy bubblan så skönt... Släppte pianot efter alla år. Finns en till pianissa här. Min fina arbetskamrat. Malin den Mumsiga. Som är strålande! Jag brukar ju inte göra sådant. Men nu gjorde jag det. Förutom på några sånger. Så klart. Kan inte släppa HELT. Nä, de flesta förknippar mig med detta vackra instrument. Vi låter lika, Malin och jag. Någon i publiken undrade om jag hade spelat in pianomusiken. För helt plötsligt stod jag vid kören. Och pianot ljöd. Fick resa sig upp. "Ja men där sitter ju en lintott..." Lite skillnad. Ok. Våra personliga spelstilar, givetvis. 

Sång-Johan. Ja... En riktig goding. Vi har så förbannat skoj, så det är fånigt! Han måste få ett eget inlägg... Annars blir det för långt. Lika Martin the Master. INGEN vet att han kan sjunga. En riktig smygis. Men nu vet alla det. I Tierp, i alla fall. Överraskade rejält. 99,9% av publiken tappade hakan. Som i en film. Av Kay Pollak.

Alltså, människor sliter. Inför konserter. Alla runt omkring. Som kan glömmas bort. De som sköter ljud och ljus. De som bär. Praktiska biten. Lyder mina order. Jag har inte lyft en enda högtalare. I och för sig har jag gjort väldigt mycket annat. Som inte syns. Men hörs. 

New For You

Jag bar en OnePiece. Den bästa konsertklädsel jag någonsin har burit. 

Kunde hoppa runt obehindrat. Släppa ut magen. Ha bekväma underkläder. Vara frän. 

En mamma/pappa/barn kom fram efteråt.  "Vår dotter vill säga en sak till dig" säger pappan med ett brett leende. STORA ögon tittade upp på mig. Ett finger i mungipan. "Vet du rå, att faktiskt JAG har OCKSÅ en så'n där..." Det var flickans största behållning med hela konserten.