Kärlek

Snokar runt på fejjan. Kollar vad som görs. Mycket mat. Paketinslag. Julgranar kläs. Får se fina bildbevis. Dricks vin, julmust och glögg. De flesta verkar vara hemma. I stöket. Om ingen luras, är det harmoni i facebookland. Hos mina vänner. Vad fint. Det önskar jag er även i fortsättningen. Varje dag, så klart.
EN var faktiskt förbannad... På tomtejävlar och julstress.

Det där med kärlek. Viktigt. Kärlek kan vara så olika. Får vi ingen kärlek, dör vi. I kropp och själ. Vi får väldigt svårt att GE kärlek. Som är så fint att ge bort. Men jag tror att det kan botas. Utan tvivel.
Min mamma var världsmästarinna. I kärleksgivning. Fick kram VARJE dag när jag kom hem från skolan. Varje morgon. Varje kväll. Hon brukade klia mig på axeln. I hela hennes liv. Även när hon var väldigt sjuk. Det gav nog henne lugn också. Kommer på mig själv ibland. Höger hand kliar på höger axel. När jag är orolig. Då blir jag lite rysig. Välbehagsrysig. Mamma hade så fina händer. Varma. Kreativa. Smäckfyllda med kärlek.
Jag känner en människa, vars högsta önskan är att kunna ge kärlek. Men har så svårt. Den människan fick uselt med den varan. Kastad hit och dit. Oönskad. "Men hur älskar man, Jenny? Hur är den känslan?" Försökte förklara denna fantastiska känsla. "Vad då varm i magen? Beröring...? Nä, det har jag svårt för...." Den människan har lärt sig det. Genom sorg. För den människan FICK oerhört mycket kärlek. I vuxen ålder. Gav inget tillbaka. Blev övergiven. Kom på. Kände tomhet. Blev plötsligt ledsen.  Kände saknad. Blev deprimerad. Funderade länge. På VARFÖR. Inte dumt, faktiskt. Bara väldigt bra.
"Vet du Jenny, jag har faktiskt känt enorm saknad. Det måste betyda kärlek. Eller hur?" Japp.

Man behöver inte blicka så fasligt långt
efter kärlek, egentligen.

Låt oss inte glömma alla svenska hjältar. De som gör goda gärningar. Bryr sig om andra. Är medmänniskor. Förebilder. Som faktiskt märkligt nog ofta får kämpa i motvind.