Skitåret är snart slut. Och kampen fortsätter.

Så är det här förbannade året snart slut. Prisa Gud. Måste skratta lite. Åt eländet. Som bara leder till något bättre. För att jag valde det. Var fullständigt medveten om att det skulle bli tufft. Att relationer skulle förändras. Att människor försvann. Att nya fyllde på. Att det skulle bli en kamp. Att min kropp och mitt sinne skulle förändras. Och det gjorde väldigt ONT. Psykiskt och fysiskt. Gör det fortfarande, då och då. Man går alltid till sig själv. För  några av er som läser detta, är mitt lidande en piss i havet. Jämfört med ert. Men jag vet ju bara om mitt. Och jag beklagar verkligen ert lidande.
Relationer, ja... Har väl valt jag också. Måste. För att inte fastna. Det tynar ut, på något vis. Men det behöver inte uppstå bitterhet. Det bara blir så. Helt ok. Har gjort knasiga saker också. Detta år. Försökte att fly. Många gånger. Fick ett miniåterfall i början på året. Struntade i att käka. Tre dagar. Gick bra några dagar. Struntade i att käka. Två dagar. I samband med alkohol/sockerborttaget. I somras blev det några kräkdagar. Inte konstigt. Japp, shit happens. Jag SÄGER ju att det förföljer en... att det är en kamp. Men se, det gick att klättra upp igen. I februari trodde jag att döden kom på besök. När jag tittade i spegeln. Åh FY bubblan... Blämmig och svart under ögonen. Inre fladder. ÅNGEST. En gång fick jag ligga i fosterställning med en kudde mellan knäna. En blöt handduk över ansiktet. Hålla fast mig i sänggaveln. Nej, fem gånger. Inre fladdret var på toppen. Vågade inte somna. Uti fall jag skulle dö. Går inte att förklara. Under denna period har jag inte varit sjukskriven. Vilket jag förmodligen borde ha varit. Gick ju bra ändå.
"Mäh, jag har aldrig FATTAT att du varit så, liksom... Det syns ju inte?!" Nej. Gör inte alltid det. Eftersom det oftast sker i ensamhet innanför låst dörr.
Nu är livet faktiskt mycket roligare.
"Men tjeeena gumman, såg att du hade låti bli å supi på ett år! Skitbra jobbat!"

Kära Jenny! Här ska du få ett brev från dig själv.

Detta väldigt tunga år, har givit dig valmöjligheter. Ungefär varje dag. Känns nog så, i alla fall. Du tog ett beslut. Att det fick vara nog med alla slags knasiga missbruk och ångestattacker. Sjuka relationer. Du ville inte dö. Som en närstående sade: "Fortsätter du så här, kommer du inte att bli så många år äldre. Och det smärtar mig." 
Plötsligt dök det upp en väldigt fin människa. Som förstod precis. Nä, han fanns där tidigare. Men det såg inte du riktigt. Han gav dig stöd, förstånd och kärlek. Utan att vilja ligga... VÄNSKAP. Som själv hade varit i skiten. Men låg före. Han väntade ut dig. Tack Gud, för Peder Pan. 
Du blev arg. Du blev ledsen. Kastade dig in i ting som du inte var redo för. Du kom inte upp ur sängen. Fick ringa chefen, som förstod. Grät floder och stängde in dig. Offerkoftan var ganska bekväm. Höll dig på ytan. Jobbade häcken av dig. Det gick ju bra i perioder. Utåt sett gick det strålande. Hade många långa samtal med Peder Pan. Som alltid stod redo.
Så kommer en kvinna in i ditt liv. Hon kan livet... inget snack om den saken. En kvinna som ser dig. Och VET. Det uppstår vänskap. Hennes brutala ärlighet gav dig en rejäl spark i arslet. Och gör fortfarande. Tack Gud, för Linda Långben. Den där vackra skapelsen som är så fin att vila ögonen på. 

Hm... Inte visste jag att jag skulle bli
en knölskalle. Men det kanske mamma visste.

Du gjorde om. Bröt upp. Förmodligen sårat en del också. Som hör till, tyvärr. För att du ska kunna gå vidare. ALLA kan inte riktigt hänga med i dina svängar. ALLA kan inte heller förstå. Det kan du inte kräva. Världen har öppnat sig. Nej, DU har fått ny syn på världen. Alltså din lilla värld. Finns ingen garanti för att det inte blir återfall. Så är det. Men det vet du. Nä, fortsätt kämpa på. EN dag i taget.
BRA jobbat. Kan hända att någon får inspiration av den här bloggen du skvalpar med. För det vill du väl? 



Alltså, måste bara delge en komplimang jag fick idag. Givetvis på ICA Ugglebo.

"När du kommer in på affären, blir de andra liksom svartvita, och du strålar i färg."
Det är det FINASTE någon någonsin har sagt till mig!
Visst är det vackert? Nog skulle ni också vilja delge en sådan komplimang? Joho då...