Bra resultat = belöning. Svält i en vecka. Eller 2 kg godis och en chipspåse. Därefter vomera. Så där höll det på.
 |
| Väldigt mycket att hålla reda på här. Jag vet egentligen inte hur man gör. |
Var STENHÅRD. På mig själv. Skulle vara PERFEKT. Kom hellre försent till pianolektionen. Än att jag hade fel kläder. Eller fel frisyr. Eller inte fick till sminket. Självkänsla, vet ni. "Åh, du har alltid så fina kläder!" Piss off...tack för ironin, din jävel..."Vad fint sminkad du är!" Jaha...ska DU säga som ser ut som en modell, din apa...Hade från början INGET med utseendet att göra. Blev så sedan. Fick ju komplimanger. Snygg och slank. I början. Sedan för smal. Kände mig värdelös. Var dock väldigt begåvad. Hade inga problem med att komma in på de skolor jag ville. Provspelade. Nemas problemas. Det började när jag väl var på plats. Prestationsångest. Höll på att gå under av nervositet. Åt betablockerare. Hjälpte inte ett skit. Blev bedömd med betyg. På hur jag spelade. HATADE det. Kände att jag var i fel forum. Vet inte...känner kanske alltid så. När man är utan självkänsla. Var man än är. Nä...jag ville faktiskt inte. Men gjorde det ändå. Dock inte förgäves.
I dag får jag lust att spela röven av folk och av mig själv. Det är superkul. Love it. Den lille djäveln kommer fram. Ibland. De FÅ gånger jag spelar klassiskt. Jobbar på det. För det är ganska skoj. Jag kan riva av en Beethoven-sonat. Om jag har lust. Väldigt sällan. På orgel är det något annat. Det har jag aldrig studerat. Där river jag gärna av Bach. För jag vet inte hur man gör egentligen...
Min lust ligger någon annanstans. Vid MIN musik. Sjunger. Är fri. Spelar lite hur som helst. På MITT vis. Helt och hållet. Ganska prestationslöst. Går på rutinen. Litar på mina kunskaper. Har en del. Totalt onervös. Tog ett tag att hitta dit. Gör inget. Jag behövde vägen. Som gett SÅ mycket. Annars skulle jag inte vara här idag.
2 kommentarer:
Ätstörningar kommer i många former. Min var annorlunda från din. Jag ville äta mej ful.
Efter att blivit våldtagen 2 ggr, första gången som 16 åring blev indragen i en trappuppgång. Jag blev sååååå jäävla arg och svor att det aldrig skulle hända mej igen! Tränade som en tok, bodybuilding, karate, sprang. Levde på popcorn och bananer.
Sen när jag var 25 år hände det som aldrig mer skulle hända igen.....klev rakt in i en situation som jag inte tog mej ur. Inlåst i timmar.
Efter det gick något sönder på riktigt och jag började äta för att göra mej så oattraktiv som möjligt, skydda mej själv. Naturligtvis skyllde jag allt på mej själv och låste in allt lååååångt in i själen.
När min äldsta föddes kom allt forsande fram och jag fick hjälp av en otrolig medmänniska.
Han hjälpte mej psykiskt och då följde det fysiska med av bara farten. Sunda vanor både när det gäller mat och träning men visst.....ibland sipprar det fram och jag äter och äter för att liksom straffa mej själv för man hatar sej själv så mycket. Då får man plocka fram den där otrygga rädda ledsna ensammast i världentjejen i ljuset och ge henne en massa kärlek och bekräftelse......men att bli av med sitt sjuka förhållande till mat (eller något annat beroende) fullt ut det tror jag aldrig man blir. Men som i AA är det en dag i taget som gäller, lyfta fram och "erkänna", be om hjälp....som för mej är det svåraste som finns. Men klarar man det är man halvvägs där.. Jag jobbar fortfarande på det....
Du Jenny har kommit långt! När man är redo att hjälpa andra så har man lärt sej hur man kan leva med det. Kram å tack! Fortsätt att sätta flodhästarslet i ansiktet på folk! Om du förstår vad jag menar...
Du är härlig, vem du nu är!
Det är sorgligt. Vi skadar oss själva. Straffar oss. Det är viktigt att vi vet varför vi gör det. Då har vi kommit långt. Det gör mig ont att läsa din historia. Ingen ska behöva gå igenom det.
Maten får jag jobba med varje dag. Vi MÅSTE ju äta. Vi måste INTE ha sprit eller droger. Jag äter under kontrollerade omständigheter. Kan inte vräka i mig. Då vill jag kräkas. Eller svälta två dagar. Kommer som ett brev på posten.
Jag kan rasa tillbaka. Sitter så jäkla djupt. En daglig kamp är det ju. Men det går! Jag försöker avdramatisera. Stannar upp och tänker efter, om jag verkligen vill vara så dum mot mig själv. Igen. Nej, det vill jag inte. Så tar jag fram en pisstrist gammal Allers och läser om människoöden eller en urfjantig kärleksnovell. Löser ett korsord. Tar en promenad. Ringer någon.
Vi ska lära oss att ha ett normalt förhållande till det vi har missbrukat och straffat oss med, och inte kan leva utan. Tufft...
Det är bra att ha en medmänniska som man kan vara totalt ärlig med. Vi behöver mycket kärlek och ärlighet. Vi behöver få kraft av andra. Eller bara att någon orkar lyssna. Du fixar förmodligen allt själv, precis som jag. Säkert är du klipsk. Har lösningen. Sliter som ett djur med det här. Ibland bör man bara kapitulera.
Be om hjälp. Jobba vidare. Det är jättebra gjort av dig!
Precis som du skriver: lärt sig leva med det. Försvinner aldrig.
Jag fortsätter med flodhästarslet :)
Skicka en kommentar