Jag kanske är satanist.

Delar gärna med mig av mina erfarenheter. Inte ett dugg skraj. Jag kan bubbla om ätstörningar, sockerberoende och prestationsångest. Privatlivet, däremot. Det är en annan sak. Där är det stopp. Så ingen vet egentligen så mycket om mig. Skönt. Gäller att skilja på det där.
Jag kanske sitter hemma och har sataniska riter och spöar hundarna. Vad vet ni...
Det töntigaste jag vet, är när någon utbrister "Jag seer i dina öööögon att du inte mår bra..vännen..." Har bara hört kvinnor yttra sådant. Ytliga bekantskaper. Då har man tagit ett kliv för nära. Ganska klantigt. Då backar jag. Handlar kanske om att projicera. Mår dåligt själv. Då är det skönt när andra gör det också. Det är ju läbbigt förstår ni, att ta itu med sin egen trasiga själ...Lättare med andras.

Finns FÅ jag släpper in. Den lilla skaran och jag har jobbat på vår vänskap. Känt på varandra. Försiktigt. Varit lyhörda. Skällt. Kramats. Tagit det pö om pö. Låtit det gå en stund, innan vi klivit över gränsen. Ändå vet vi inte allt om varandra. Hoppas jag.

"Jännö, du ä´lå som en ÖPPEN BOK!" Japp. Det är jag. Med glädje. Men du vet ändå inte vad som rör sig i min hjärna och vad jag gör i min borg.

Förälskade människor använder sina ögon så himla fint. Utforskande och nyfiket. DET är att se i varandras ögon. Tycker jag.

Var lite försiktig med människorna. Vi ska hanteras varsamt.