Kompa, förresten...det ordet gillas ICKE! Här kompas inte, här musiceras med. Ungefär som jag sade till en stor lysande stjärna på musikhimlen: "Vad kul för dig att just DU får musicera med MIG!" När vi musicerade ihop nästa gång, flinade han bara. Det är alltid bra att behålla ödmjukheten inför människor, vare sig man har figurerat i media eller inte. En hemlös har samma värde som kungen. Så är jag fostrad. Tack mamma.
Så ska det spelas i helgen, med två härliga individer som har ramlat på mig. Linda och Jacob. Linda ramlade på mig först. Vi gick på Kapellsbergs Musikskola tillsammans. För hundra år sedan. Åren gick. Nu är vi här. Musicerar tillsammans i Lindas musik. Vilken förmån och ynnest att Linda vill ha mig med. Hon är en fantastisk människa som stramar upp mig ibland. Den där vänskapen vi har, bygger helt och hållet på ärlighet. Som det ska vara. Så borde alla ha. Jag kanske stramar upp henne också. Så vill jag hjälpa. Genom att vara ärlig. Nu snackar jag inte om att säga till polaren Beda att hon har jordens fulaste blus på sig...Nä, vara medmänniska på ett ärligt vis. Det kan väl aldrig vara fel?
Sedan är det som så, att vi kan inte kräva att vi ska gilla varandra allihopa. Det blir ju bara trams. Nog med tramseri och ytligt crap man ändå genomskådar. Fram för mer normal hövlighet utan en massa krussiduller. Blir trött på Flin-Jesusar. Vi får börja hjälpa varandra lite där.
Här är vi. Linda, jag och Jacob. Vi musicerar för er i helgen. Fredag Bollnäs, lördag Sandviken och måndag Stockholm. PS. Jag spelar in en skiva. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar