Cirkushästarna har träningsläger. På HELT fel plats.

Periodvis kan det vara mycket i hjärnan. Börjar direkt på morgonen, och går för runt. I några dagar. Mycket som ska lösas. Händelser som påverkar negativt. Vaknar stressad. Springer runt som en iller. En slags sorg i magen. Trött. Någon kanske känner igen sig.

Då kan det vara bra med verktyg. Vara lite snäll mot sig själv. Plaska ned rumpan på en stol. Sätta sig och ANDAS. Låta tankarna komma och gå. Bara konstatera. Inte lägga in värderingar. Är värt att gå upp en timme tidigare. För att hinna med att vårda sin högvarvade hjärna. Den är viktig. ENVIS. Går inte på en dag. 

"Det rinner av mig som en gås!" Skitsnack. Tror jag inte ett dugg på. Det lagras någonstans. Vid "fel" tillfälle kommer det. Fast då är det nog "rätt" tillfälle. Hjärnan VILL bearbeta. Annars skulle det inte komma. 

Behöver inte betyda att man blir liggandes i fosterställning. Kvidandes. I fem veckor. Men så kan det också bli. 

Det kan ske en förändring. Sakta men stensäkert. Eller blixtar och dunder. Eller ingen...en del lyckas faktiskt att kasta bort nyckeln till lagret. Otroligt.

Ett år efter morsans kolavipp, fick jag harpest. "Män Jännö...Do har innte BÄARBÄTAT! Fatta ru? Kroppen blir SJOOK!" sa den underbara och rådiga sköterskan. 

Är vägen spikrak?

NU är min STÖRSTA uppgift att leva i NUET. Funkar riktigt bra, MEN tar några kliv bakåt ibland. Det är helt ok. Då får jag jobba lite hårdare. Går ALLTID att börja om. "Nu tar jag kaffepannan i högra handen och häller nu kaffet i den blåa koppen som jag håller i vänster hand. Nu hör jag en hund snarka och solen skiner inte nu..."

Nu sitter jag här och är ändå lite lagom stressad. Därför ska jag förflytta bakdelen till något bekvämare underlag. Sätta mig och andas.